Ett gammalt Ryssland frodas i nuet. Flera oönskade drag från tidigare århundraden av auktoritärt styre råder som standardpraxis i dagens Ryssland. Förtrycket av den tsaristiska autokratin med dess tidiga institutionaliserade hemliga polis blev mer genomgripande i 1900-talets sovjetiska samhälle. Det senare gav vika för stalinistisk terror, vars värsta element återspeglas i Vladimir Putins Ryssland under 2000-talet. Och nu har den ryska chauvinismen funnit nya uttryck i en regim bestående av självupptagna, servila funktionärer vars hängivenhet till sin bofasta despot fortfarande är högsta prioritet.
Putin befäste sin makt genom att återuppliva det välbekanta ryska idealet om en "stark man" i form av ledarskap med sitt brutala angrepp på Tjetjenien 1999 efter att ha främjat en nationell kris han själv orsakat. En postsovjetisk återupplivning av Rysslands traditionella känsla av spiritualism ingjutits i en överdrivet uttryckt känsla av historisk patriotism som påminde om tidigare imperialistisk glans och gav upphov till en illvillig nationalism. Denna nationalism skulle vara mogen för konflikt, driven av ett ingrott hat mot väst.
En fortsatt centralisering av Putins auktoritet garanterade hans egen säkerhet och långa liv som diktator, tillsammans med hans vision om rysk hegemoni, som nu skulle bli doktrin. Man påminns om den orwellska uppfattningen om nationalism som makthunger mildrad av självbedrägeri, där varje form av rationalisering för ens handlingar blir berättigad genom att upprätthålla den doktrinära berättelsen. En illa begränsad auktoritär regims övertygelser förblir döva för motargument, vare sig de baseras på rättsligt prejudikat eller moralisk grund. Allt som spelar roll är doktrinens utveckling.
Putins agenda i Ukraina och på andra håll längs Rysslands västra gräns mot Europa är oföränderlig och fåniga idéer om att söka kompromisser, i Putins sätt att tänka, skapar bara möjligheter att fortsätta en charad där västerländsk oro periodvis stillas. Den nuvarande amerikanska positionen i detta avseende har inte uppnått dess ursprungliga mål att söka eldupphör. Den övermodiga tron att landet skulle kunna utöva inflytande över Kreml, angriparen i detta krig, genom att först gå med på dess krav innan några seriösa förhandlingsverktyg införs var dåligt utformad. Den enda effektiva förhandling som kan äga rum med en rysk diktator som har samlat på sig ett arv av krigsförbrytelser är en där han tvingas inse i tydliga ordalag vad som kommer att hända om den misslyckas. Misslyckandet med att inte leverera ett sådant budskap faller främst på Trump-administrationen och dess nuvarande meningslösa och ineffektiva inblandning i denna affär.
Detta förpliktar därför Europa att agera beslutsamt och undvika Churchills ödesdigra varning om ”mänsklighetens bekräftade olärbarhet”. Annars kommer det återigen att bli kvar med ett ondskefullt Ryssland i generationer framöver och ingenstans att se utom inåt.
Copyright @Kost Elisevich, MD, PhD 2025. Alla rättigheter förbehållna. All olaglig reproduktion av detta innehåll kommer att leda till omedelbara rättsliga åtgärder.