Europeisk solidaritet och syfte inför det ryska hotet

Om det finns en sanning att lära av den globala konfliktens historia, så måste det vara att eftergiftsåtgärder sällan leder till en varaktig fred när de främst leder till eftergifter till angriparen. Revanchistiska missnöjen uppstår och gror i generationer och sår förlåts inte. Ännu värre är att angriparen förblir otillfredsställd när det ursprungliga målet inte uppnåddes. Detta var lärdomen från det senaste världskriget och den som de flesta verkar vara fast beslutna att glömma, särskilt de som är dumt övertygade om att på något sätt vara isolerade från skada eller de som helt enkelt vill fortsätta med att tjäna pengar under mer kontrollerade omständigheter. Underlåtenheten att möta den hårda verkligheten att avsluta ett krig genom att stoppa en öppen aggression i dess spår inbjuder till en framtid av återfall i brott utförda av samma angripare eller helt enkelt en annan av samma sort. Ryssland måste tvingas dra sig tillbaka från Ukraina och överge den löjliga idén att de ska belönas för att invadera ett suveränt land, särskilt med behållandet av de nuvarande delvis ockuperade territorierna, inklusive Krim. Dessutom bör man inse att alla andra idéer om att göra detsamma någon annanstans i Europa bara skulle garantera Rysslands undergång.

Rysslands dilemma                                                                                           
Vladimir Putin har försatt sig själv i en alltmer prekär situation med sitt krig mot Ukraina, till den grad att han måste överväga att vidmakthålla det med en attack mot någon av ett antal av Europas östnationer under de kommande åren. Rysslands nu till synes oåterkalleliga krigsekonomi, där 40 % av dess totala federala utgifter belastas med militära behov, har lämnat dess inhemska problem i stort sett obesvarade. Landet är anmärkningsvärt i mycket sämre skick att ta itu med de växande problemen på hemmafronten än det var före kriget, och det blir ännu svårare med tiden. Landet kommer helt enkelt inte att ha pengarna.

Rysslands president Vladimir Putin talar vid sin årliga presskonferens i Moskva den 14 december 2023. Foto: miss.cabul

Ett antal oförutsedda konsekvenser av Putins krig komplicerar nu det ryska samhället. Ryssland befann sig i en demografisk nedgång före kriget, men sedan 2022 har hundratusentals ryssar dödats, allvarligt skadats eller flytt landet. Sedan 2023 har även fertilitetsgraden sjunkit med cirka 20 % jämfört med 2015, vilket är långt under ersättningsnivån. Mycket tillskrivs den psykologiska effekten på det ryska samhället som orsakats av regeringens förtryck, krigsläget och den resulterande ekonomin. Putin har skapat ett samhälle där ryska kvinnor inte kan och inte vill överväga att uppfostra barn. Utöver det våld i hemmet som är inneboende i det ryska samhället gränsöverskridande våld som drabbar ryska civila och militär personal att eskalera 2023 och har sammanfallit med intern opposition som resulterat i attacker mot både civil och militär infrastruktur.

Hittills strövar uppskattningsvis 15 000 fångar som frigivits från ryska fängelser omkring på gatorna i städer och byar efter att ha fullgjort sin obligatoriska militära utplacering i Ukraina. Av de uppskattningsvis mer än 700 000 ryska offren är så många som 300 000 permanent funktionshindrade soldater fortfarande i behov av långsiktigt stöd inom ett dåligt skött nationellt hälso- och sjukvårdssystem . Ekonomisk ersättning till det ständigt ökande antalet familjer till de döda eller sårade fortsätter att eskalera och står redan för 6 % av Rysslands budget för 2024.Flera får nu fortfarande ingen ersättning på grund av administrativa förseningar. Ännu värre är att militären inte kan eller vill återfå sina krigsdöda och hävdar osäkerhet kring deras död för att undvika betalning.

För att ytterligare öka Rysslands ekonomiska oro kan det hända att dess utländska tillgångar beslagtas och i sin tur används för att köpa militärt bistånd till Ukraina. Ersättning för skador på ukrainsk civil infrastruktur som åsamkats under kriget är en annan potentiell användning av sådana medel. Den ryska tungindustrin ger efter för trycket från internationella sanktioner, minskande investeringar, ökade produktionskostnader, stigande inflation och en minskande arbetskraft som antingen har rekryterats av militären eller omdirigerats till vapenindustrin. En liknande omständighet har drabbat Rysslands jordbruksindustri med en minskning av marknaden för relaterade maskiner med 33 % , till stor del på grund av höga räntor, medan nuvarande jordbruksmaskiner har blivit föråldrade.

Putin själv och hans regim anklagas för krigsförbrytelser av den internationella domstolen, medan inhemsk kriminell verksamhet fortfarande är utbredd med korruption och ytterligare underblåst av kriget. Ett rättssystem som i stor utsträckning komprometterats av korrupt inflytande anses oförmöget att skipa tillräcklig rättvisa i en miljö som saknar transparens och ansvarsskyldighet. Därför kommer ineffektivitet i processer och kontroll att fortsätta plåga nationen under överskådlig framtid.

Ur ett militärt perspektiv har de europeiska NATO-länderna tillsammans mer än 100 välutrustade brigader jämfört med Rysslands ungefär 90 reguljära regementen. Det genomsnittliga ryska regementet ansågs en gång vara lika stort som en europeisk brigad men har sannolikt nu minskat genom stridsförluster i Ukraina. Mot bakgrund av aktuella erfarenheter från slagfältet verkar ryska enheter också vara otillräckligt försedda, undertränadeoch dåligt ledda. Förlusten av rysk vapenförsörjning i landets landkrig har likaså varit häpnadsväckande , med konservativa uppskattningar på mer än 14 000 stridsvagnar, IFV:er och pansarvagnar. De kombinerade styrkorna i Europas fem största nationella militärer, exklusive Ukraina, omfattar nästan en miljon stridande och verkar tillsammans vara mycket bättre tränade med en kompetent befälsstruktur som kan övervinna Rysslands landstyrkor. Annars har Putins Ryssland förlorat minst en tredjedel av sin Svartahavsflotta på mer än 26 fartyg , och dess flygvapen har avsevärt minskat sina attackhelikoptrar, stridsflygplan, strategiska bombplan och övervakningsflygplan.

Ändå är Putin fast besluten att fortsätta sitt krig som han alltid har gjort, trots att militära förluster nu närmar sig en miljon när han ser att Trump-administrationen förutsägbart har avstått territoriella rättigheter genom erövring till Putins kriminella företag. En koalition av villiga, ledd av Frankrike och Storbritannien (Storbritannien), förde samman 31 nationer för att stärka stödet för ukrainsk suveränitet, säkra en 30-dagars vapenvila, upprätta en demilitariserad zon och samla en fredsbevarande styrka för att säkerställa efterlevnad. Ansträngningen misslyckades eftersom Putin inte ville ha något av det.

Amerikas bristande beslutsamhet                                                                              
Med USA som drar sig tillbaka från sina tidigare åtaganden om militärt stöd till Ukraina finns det föga anledning att tvivla på hos Putin att mer finns tillgängligt om tiden tillåter. En rysk våroffensiv som hotar nordöstra Ukraina har inletts medan situationen i öster och på Krim fortfarande är instabil. Rysslands ekonomiska lägekan dock mycket väl vara hans begränsande faktor. Det är upp till Europa och andra mer engagerade globala partners att åta sig uppgiften att stödja Ukraina med avtagande amerikanskt deltagande. Det kommer att handla om att överleva Rysslands ekonomi då dess nedgång fortsätter och tecken förutspår en recession 2025.

Långt innan Donald Trump återvände till Vita huset fanns det gott om varningar om att hans administration skulle vara benägen att gynna Rysslands krig mot Ukraina, hur osannolikt det än må vara. Under sin första mandatperiod, efter Rysslands invasion av Krim, införde Trump långsamt kongressens sanktioner mot landets försvars- och underrättelsetjänster. Mer nyligen, vid FN:s generalförsamling i februari 2025, ställde sig USA på de auktoritära regimerna Nordkorea och Vitryssland för att motsätta sig både en resolution som fördömde Rysslands krig och stödde Ukrainas territoriella integritet. På senare tid stod det i vägen för G7:s skärpning av pristaket på exporterad rysk olja.

USA:s specialsändebud Steven Witkoff möter Vladimir Putin i Moskva den 25 april 2025. Bildkälla: Rysslands presidents officiella webbplats

Steven Witkoff, Trumps särskilda sändebud till Ryssland, har bara uppmuntrat Putin att spela upp denna teaterscen samtidigt som han fortsätter sitt krig oavbrutet och gör narr av processen. Bakgrunden till denna uppvisning var att det republikanskt ledda representanthuset år 2024 avsiktligt låste fast kongressens åtgärder som orsakade betydande förseningar i leveranserna av vapen till Ukraina, medan Biden-administrationen själv från krigets början hade gett stegvis stöd i en takt som alltid verkade för sent för att ha gjort mest militär nytta.

Med Putins fortsatta omedgörlighet i förhandlingarna om eldupphör har USA försökt förse Ukraina med vapenförsäljning för cirka 50 miljoner dollar. Godkännande gavs också för tillhandahållandet av ett stödpaket för driften av F-16-stridsflygplan i Ukraina och för överföringen av 125 långräckviddiga artilleriraketer och 100 Patriot-luftförsvarsmissiler från Tyskland till Ukraina. Alla nyheter från Trump-administrationen kan dock inte vara positiva, särskilt med tanke på dess senaste val att omdirigera 20 000 drönare-missiler som Biden-administrationen utlovat till Ukraina istället till Mellanöstern. Åtgärden sker vid en tidpunkt då Ryssland har genomfört ett utdraget flygbombardemang, främst med drönare, av Ukrainas större städer, vilket dödar civila och förstör bostäder och medicinska anläggningar. Den reaktiva och oförutsägbara karaktären av det amerikanska stödet lovar inte den typ av proaktiva intervention som behövs för att upprätthålla Ukrainas militära ansträngningar och tvinga Putin att avsluta kriget.

Europas försvarsutgifter                                                                          
Mot denna blandade bakgrund av amerikansk obeslutsamhet och undermålighet, var det inte redan tydligt för europeiska ledare att en betydande upptrappning av insatserna krävdes för att stärka deras gemensamma försvar och vidta avgörande åtgärder mot utbredda ryska intrång i deras egna interna angelägenheter? Dessutom, med Ukraina fullt engagerat i att direkt konfrontera Ryssland, var det inte en prioritet att säkerställa att landet hade de resurser det behövde, inte bara för att utvisa fienden från sitt territorium utan för att allvarligt försvaga sin militära förmåga innan det hotade resten av Europa? Även om ränta som vunnits genom ryska utländska tillgångar i Europa har använts för att stödja Ukraina, varför beslagtas inte själva tillgångarna? Är det så att vi oroar oss mer för den rättsliga ramen kring en brottslings ekonomiska tillgångar än för mänsklighetens välfärd?

Denna kritik kommer med förståelsen att det fortfarande finns skillnader, politiska och ekonomiska, mellan europeiska nationer som ibland utesluter snabb konsensus i frågor som säkerhet och försvar. Europeiska unionen (EU) med sina 27 medlemsnationer, för närvarande under ledning av Ursula von der Leyen, har en gemensam säkerhets- och försvarspolitik (GSFP) som leds av EU:s höga representant Kaja Kallas för att hantera försvar och krishantering. Den har ingen permanent enhetlig militär struktur och är delvis beroende av NATO:s allierade kommandokommando (ACO) för uppdrag. Den kan dock anlita sina medlemsnationers nationella väpnade styrkor för att hantera konflikter och genomföra fredsbevarande uppdrag, som i fallet med den pågående ryskstödda separatistverksamheten i Bosnien.

Ursula van der Leyen, ordförande för Europeiska kommissionen, och Kaja Kallas, Estlands tidigare premiärminister och nuvarande EU:s höga representant, under ett möte i Bryssel, Belgien den 28 juni 2024. Foto: Alexandros Michailidis

En europeisk försvarsfond (EDF) införde säkerhets- och försvarsutgifter i EU:s budget 2021 med fokus på industriell kapacitet och försvarsmateriel. Dess fleråriga budgetram för 2021–2027 uppgick i februari 2024 till totalt 18,6 miljarder dollar. EU:s ansträngningar för att övervinna det upplevda tillbakadragandet av amerikanskt stöd har nu fokuserat på att samla in över 900 miljarder dollar till säkerhet och försvar totalt. Som en del av denna ansträngning inkluderar den cirka 170 miljarder dollar i lån till medlemsländer för att stödja gemensam militär upphandling och finansiering av försvarsinitiativ. En bred enighet uppnåddes för detta projekt med stöd av 26 av de 27 EU-länderna; Viktor Orbáns Ungern avstod från att rösta.

Sedan invasionen i februari 2022 har Europa anslagit 138 miljarder dollar till Ukraina, 23 miljarder dollar mer än USA. För 2025 har EU avsatt över 26 miljarder dollar i militärt bistånd, med en möjlig förväntad fördubbling av denna insats till ytterligare 40 miljarder dollar vid behov under årets gång. Det senaste amerikanska militära biståndet (500 miljoner dollar) till Ukraina i början av januari 2025 under Biden-administrationen omfattade luftförsvar, luft-till-mark-missiler och utrustning för F-16-stridsflygplan. Samtidigt tillkännagav flera europeiska nationer – Sverige, Danmark, Norge, Tyskland och Storbritannien – nya biståndspaket som tillsammans uppgick till över 3,6 miljarder dollar , samtidigt som EU-kommissionen beviljade sitt första lån på 3,4 miljarder dollar.

EU:s militära biståndsuppdrag har hittills utbildat fler än 75 000 ukrainska soldater under de senaste åren. För att komplettera behovet av ammunition i den rådande situationen på slagfältet utfästs att leverera över 1,35 miljoner artilleripjäser under 2025, och ytterligare 676 miljoner dollar ska spenderas på artilleripjäser. Utöver denna senare bestämmelse finns en fransk plan att avsätta vinster från frysta ryska tillgångar för underhåll av de flera Caesar 155 mm haubitsar som redan är i drift i Ukraina sedan 2022. Detta ytterligare förstärks av ett nyligen ingått avtal mellan Ukraina och EU om att länka dess företag till European Aerospace, Security and Defence Industries Association, vilket möjliggör den typ av integration som underlättar utbud och efterfrågan.

Fransk armé CAESAR Mk1 155 mm självgående haubits. Foto: Karolis Kavolelis

Europeiska koalitioner                                                                                        
Även om det historiskt starka samarbetet mellan Nato och EU har möjliggjort cyberförsvar, sjöfartssäkerhet och krishantering, presenterar det nuvarande kriget med Ryssland ett problem av en annan skala. Det USA-dominerade Nato under Biden-administrationen uppträdde försiktigt som svar på Rysslands aggression i linje med den dåvarande amerikanska politiken, medan det under Trump-administrationen plågas av osäkerhet kopplad till Trumps säregna samtycke till Putins önskemål. Behovet av ett autonomt europeiskt försvar och säkerhet har därför blivit en prioritet, särskilt med tanke på den typ av antipati mot Nato som Trump-administrationen visar. Medan en enhetlig strategi från EU och andra nationer som Storbritannien och Norge i närheten verkar vara den självklara vägen att gå, kräver det tid att mobilisera konsensus, vilket inte längre är tillgängligt när oberoende från USA plötsligt är en prioritet inför Rysslands hot.

Grupp om fem                                                                                                                             
Som en följd av detta har mindre koalitioner av likasinnade regeringar uppstått för att hantera det överhängande hotet. Ett möte bestående av Europas största militärutgifter förde samman Tyskland, Polen, Frankrike, Italien och Storbritannien i november 2024 i en samlad insats för att förbättra och påskynda biståndet till Ukraina. Var och en gjorde annars betydande investeringar i sina respektive försvarsmiljöer. De kommer sannolikt att utgöra kärnan i det samordnade motståndet mot Ryssland i avsaknad av effektiva ingripanden från USA och NATO.

Tyskland har skapat en fond för försvars- och säkerhetsinfrastruktur på. De totala militära utgifterna för 2024 uppgick till 88,5 miljarder dollar, medan de år 2025 kommer att uppgå till 1,9 % av BNP, en ökning med 28 % från 2023. En beställning på 1,7 miljarder dollar gjordes på 50 Puma-infanteristridsfordon (IFV) år 2023 och planer gjordes för förvärv av ytterligare 105 Leopard 2A8-stridsvagnar år 2024. Försvarsminister Boris Pistorius bekräftade Tysklands åtagande att köpa 35 F-35A-flygplan, det amerikanska femte generationens stealth-stridsflygplan, med leveranser som förväntas påbörjas 2026.

Rheinmetall AG, en av Europas ledande försvarstillverkare och en viktig artillerileverantör till NATO, kommer att öka sin årliga produktion av artillerigranater till 350 000 skott. Företaget förvärvade det spanska försvarsföretaget Expal Systems år 2023 med en förväntad årlig produktion på 450 000 skott. Ytterligare produktionsanläggningar i Tyskland samt i Litauen, Lettland, Estland, Danmark och Ukraina kommer att bidra till en oavbruten leverans av ammunition för att hantera inte bara kriget i Ukraina utan alla hot bortom. Tyskland och Ukraina har nyligen tecknat ett avtal på 5,6 miljarder dollar som inkluderar tysk finansiering för produktion av långdistansvapen i Ukraina, samt nya kontrakt för luftförsvarssystem, ammunition, logistik och satellitkommunikation.

Polen har infört frivillig militär utbildning för alla män och utökar sin militär till 300 000 personer. År 2024 steg försvarsutgifterna till 4,12 % av BNP med en prognos för 2025 som indikerar ytterligare tillväxt till 4,7 %. En beställning gjordes på 180 sydkoreanska K2-stridsvagnar och 366 Abrams-stridsvagnar, vilket kommer att komplettera de 247 tyska Leopard 2-stridsvagnar som för närvarande är i drift och som också planeras att moderniseras senast 2027.Uppgraderingar har pågått för Borsuk- och Rosomak-stridsvagnarna med ett ramavtal för 1 014 enheter. För att modernisera sitt artilleri har Polen beställt 218 K0A1 155 mm självgående haubitsar (SPH) från Sydkorea och ytterligare 170 Krab SPH producerade av Polens eget försvarsföretag, Huta Stalowa Wola (HSW).

Över 22 miljarder dollar avsattes till militärflygplan och tillhörande ammunition, särskilt för amerikanska Apache-attackhelikoptrar, F-16V och framför allt 32 F-35A stridsflygplan. Ytterligare 48 lätta attackstridsflygplan av typen FA-50 har förvärvats från Korea Aerospace Industries (KAI). Polens gränser mot Vitryssland och Kaliningrad förstärks med minfält, pansarvärnsspärrar och sofistikerade övervakningssystem över cirka 700 kilometer till en kostnad av 2,7 miljarder dollar; allt detta för att förhindra en eventuell attack från ryska styrkor från norr och öster.

Frankrikes president Macron, en stark anhängare av Ukrainas suveränitet och försvar, välkomnar Ukrainas president Zelenskyj i Palais de l'Élysée. Foto: Antonin Albert

I Frankrike har president Emmanuel Macron inlett debatten om att dela sitt lands kärnvapenparaply med Europa, utöver att påskynda återindustrialiseringen till stöd för militären i alla regioner. Försvarsbudgeten har ökat till över 57 miljarder dollar och kommer att fortsätta växa under de kommande fem åren. Försvarsindustriföretaget Eurenco har öppnat en ny fabrik i Bergerac i sydvästra Frankrike och kommer att producera nästan 2 000 ton krut årligen, främst för artilleribruk. I samarbete förvärvade ammunitionsföretaget Europlasma nyligen ett gjuteri i Bretagne för att omvandla sin produktion av bildelar till en daglig produktion på 24 000 metallhylsor för artillerigranater. Den franska militären lade nyligen en beställning på 5,5 miljarder dollar till Dassault Aviation på ytterligare 42 Rafale-stridsflygplan och har begärt 109 Caesar-haubitsar till en kostnad av 378 miljoner dollar från KNDS-dotterbolaget Nexter, som siktar på att producera 12 haubitsar per månad år 2025. Den populära Caesar-haubitsen har annars distribuerats till Litauen och Ukraina där ytterligare 144 enheter planeras för leverans år 2025.

Storbritannien har aviserat stora investeringar för att uppgradera sin militär och ansluter sig till EU:s försvarsfondsinitiativ. Europas största försvarsindustri, British Aerospace (BAE) Systems, har ökat produktionskapaciteten för ammunition och planerar att sextonfaldiga produktionen av sina 155 mm artillerigranater under de kommande fem åren med fabriker i drift dygnet runt. Företaget har anställt 15 000 arbetare under de senaste fem åren och investerat ytterligare 1,1 miljarder dollar i Storbritannien. BAE har också samarbetat med Rheinmetall för att tillverka Boxer IFV. Som en del av en investering på 5 miljarder dollar kommer företaget att tillhandahålla 623 Boxer-fordon tillsammans med 148 Challenger 3-stridsvagnar. Det brittiska försvarsföretaget Babcock säkrade ett femårigt underhållskontrakt på 1,8 miljarder dollar för att säkerställa stridsberedskap för militära tillgångar, inklusive Challenger 2-stridsvagnar, 105 mm artillerikanoner och de pansarfordon Trojan som används för att bryta minfält och utföra andra uppgifter.

Den brittiske premiärministern Keir Starmer är under sitt besök i Kiev, Ukraina (16 januari 2025) den senaste av Storbritanniens ledare som konsekvent har stöttat Ukraina. Foto: photowalking

Italiens finansminister, Giancarlo Giorgetti, tillkännagav att försvarsutgifterna skulle stiga till 2 % av BNP år 2025 eller 43 miljarder dollar efter att militära upphandlingar nästan fördubblades under 2024, från 6,2 miljarder dollar år 2020 till 10,6 miljarder dollar. Detta har inkluderat ett åtagande att köpa 25 F-35-stridsflygplan för cirka 8 miljarder dollar, utöver de 90 som tidigare beställts. Gulfstream-flygplan som används för tidig varning, signalunderrättelse och elektroniska attacker är också beställda. Tio nästa generations SAMP/T luftförsvarssystem, producerade av Frankrikes Eurosam, kommer att ge skydd mot flygattacker, inklusive hypersoniska missiler.

Ett joint venture mellan tyska Rheinmetall och italienska Leonardo SpA kommer att leverera 1 050 Lynx KF41 IFV:er och 132 Panther KF51-stridsvagnar för en investering på 8,4 miljarder dollar. Till den italienska flottan levererade ett annat joint venture mellan italienska Fincantieri och Leonardo SpA nyligen en nionde multifunktionsfregatt i en serie av 10 nya europeiska multimissionsfregatter (FREMM) som en del av ett italiensk-franskt internationellt samarbetsavtal. Dessa fartyg är utrustade för ubåtsbekämpning utöver sin allmänna taktiska flexibilitet.

Den nordiska gruppen                                                                                                                 
De nordiska nationerna – Danmark, Norge, Sverige och Finland – utgör ytterligare en samarbetsinriktad regional enhet. Rysslands sabotage av undervattenskablar i Östersjön är ett anmärkningsvärt exempel på illvillig verksamhet som hotar säkerheten i regionen. Den senaste tidens utbyggnad av rysk militär infrastruktur längs den finska gränsen förstärker oron för att Putin fortsätter att positionera sig för någon form av konfrontation. Ett nordeuropeiskt försvarsinitiativ går tillbaka till 2008 då det nordiska försvarssamarbetet (NORDEFCO) ursprungligen skapades för att samla resurser för vapenanskaffning och underhåll. Efter Rysslands invasion av Ukraina 2014 fokuserades dess uppdrag på regional säkerhet genom gemensam underrättelsetjänst, gemensamma militära övningar och underlättande av mobilitet.

Från och med mars 2023 utvecklade de nordiska flygvapnen en integrerad ledningsinfrastruktur inom NATO för flexibel utplacering, luftrumsövervakning, logistik, snabb förstärkningsförmåga och gemensamma övningar. Danmark, Norge och Finland opererar Lockheed Martin F-35 stridsflygplan medan Sverige är utrustat med Saab JAS 39 Gripen som inte har smygteknik, även om planering för detta pågår. På liknande sätt har landstyrkorna säkrat gemensamma operativa planer med integration över gränserna för storskaliga stridsoperationer.

De baltiska staterna                                                                                                                      
Det vore lämpligt att den nordiska samarbetsgruppen även allierar sig med de baltiska länderna om det inte vore för den regionala geografins nackdelar. Estland, Lettland och Litauen bildar ett relativt isolerat block, åtskilt från Finland av Finska viken i norr och som endast delar en 105 kilometer lång gräns, Suwalkikorridoren, med Polen i söder. Bredden på denna korridor varierar från 60 till 100 kilometer och förbinder Rysslands allierade Vitryssland med den ryska enklaven Kaliningrad i väster. Den utgör en sårbar lucka för rysk militär exploatering. I avsaknad av en lämplig landförbindelse skulle Östersjöoperationer inte räcka som säkerhet. Utöver sitt nuvarande Nato-medlemskap har de tre nationerna ingen formell militär allians utan samarbetar inom säkerhet och försvar med delad underrättelsetjänst utöver att genomföra gemensamma militära övningar. Estland och Lettland delar en sammanhängande 575 kilometer lång östgräns med Ryssland, medan Litauen delar sin 677 kilometer långa östgräns med sin ryska allierade Vitryssland. För att hjälpa till att säkra denna östra gräns har Tyskland nyligen utplacerat trupper i Litauen med planer på att etablera en brigadstyrka på cirka 5 000 stridande inom NATO:s östra flank senast 2027.

Karta över Östeuropa som visar utsträckningen av gränserna för de nationer som gränsar till Ryssland och dess allierade, Vitryssland. Även Ungern och Slovakien syns längs Ukrainas västra gräns och Polens och Litauens gränser på vardera sidan om den ryska enklaven Kaliningrad. Den korta gränsen mellan Polen och Litauen själva kallas Suwalki-gapet. Karta: Peter Hermes Furian

Litauen kommer för sin del att höja försvarsutgifterna till 3,5 miljarder dollar eller 3,9 % av sin BNP och planerar att köpa 44 tyska Leopard 2A8-stridsvagnar och 100 svenska CV90 IFV med avsikt att utveckla sin egen försvarsindustri genom privata investeringar. Rheinmetall bygger redan en ammunitionsfabrik i Litauen för att tillverka 155 mm artillerigranater. Lettland i norr har satt 3,45 % av sin BNP för försvarsutgifter år 2025 och kommer att öka detta till 4 % år 2026 med ett långsiktigt mål på 5 %. Dess prioriteringar kommer också att omfatta anskaffning av IFV, utveckling av drönar- och drönarbekämpningssystem, luft- och kustförsvar samt ammunitionsproduktion. Estland godkände nyligen en kompletterande försvarsinvesteringsplan som avsätter i genomsnitt 5,4 % av sin BNP och budgeterar 3,2 miljarder dollar över fyra år. Den kommer att fokusera på att bygga ut luftförsvar, artilleri- och drönarkapacitet samt elektronisk krigföring.

Bukarest Nio                                                                                                                  
Bukarest Nio (B9) är ett regionalt samarbete mellan nio NATO-nationer som omfattar alliansens östra flank bestående av Bulgarien, Tjeckien, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Rumänien, Slovakien och Ungern. Det etablerades genom insatser av Polens president Andrzej Duda och den tidigare rumänske presidenten Klaus Iohannis strax efter Rysslands invasion och annektering av Krim 2014 för att främja ett kollektivt säkerhets- och försvarssamarbete. Detta skulle göras genom utveckling av militär infrastruktur inriktad på flygbaser, flotthamnar, logistik- och kommandocentraler. B9 har allierat sig med EU och har, med tanke på dess närhet till konfliktzonen, blivit en betydande faktor i NATO:s strategiska avskräckning och framtida uppställningsområde. Det har prioriterat stöd till Ukraina och grannlandet Moldavien inför ryska hybrid- och öppen militära hot.

Bortsett från Polen och de baltiska länderna ökar försvarsutgifterna bland de andra B9-länderna med över 2 % av BNP, där Rumänien har åtagit sig att bidra med 3,5 % till en militär uppgradering på 9,1 miljarder dollar, en ökning från 2,25 % år 2024. Även under 2024 ingick landets försvarsministerium avtal om 54 stycken självgående 155 mm haubitsar av typen K9 Thunder med det turkiska försvarsföretaget Hanwha Aerospace . Nyligen tecknade landet ett första förvärv av 246 Cobra II IFV:er med det turkiska försvarsföretaget Otokar , och ytterligare 150 Piranha 5 IFV: er tillverkade av General Dynamics European Land Systems, för att utöka sin nuvarande flotta på 142 IFV:er. Dessa, tillsammans med förvärvet av 54 M1A2 Abrams stridsvagnar, kommer att utrusta upp till 15 av Rumäniens armébataljoner. Ytterligare inköp kommer att inkludera 32 F-35A stridsflygplan, nya Patriot - missilsystem och fyra Sentinel luftövervakningsradarer .

Rumänien har 245 kilometer av Svartahavskusten som sträcker sig från Ukraina i norr till Bulgarien i söder. Den rumänska flottan har genomgått en betydande uppgradering genom att ersätta sina åldrande fartyg från sovjettiden med två nya franskdesignade ubåtar av Scorpene-klassen, två brittiska minmotåtgärdsfartyg av Sandown-klassen (MCM) ochfyra franska korvetter. I december 2022 tilldelades Raytheon ett kontrakt på 209 miljoner dollar för kustförsvarssystemet Naval Strike Missile (NSM) bestående av mobila sjömålsmissiler med en kommandocentral och transportfordon med valfri övervaknings- och spårningsradar.

Tjeckien spenderade över 2 % av BNP år 2024 på försvar, vilket uppgick till 7,25 miljarder dollar, efter att ha mer än fördubblat sin försvarsbudget från 2021, särskilt efter Rysslands invasion av Ukraina. Dess militära upphandlingar har inkluderat 24 F-35 stridsflygplan, två C-390 militära transportflygplan, 246 CV90 IFV:er och 77 Leopard 2AB stridsvagnar. Bulgarien spenderade 2,18 % av BNP eller 2,3 miljarder dollar på försvar år 2024. Både sjö- och luftförsvar prioriteras för att skydda dess 235 mil långa Svartahavskustlinje. Det första av 16 F-16 stridsflygplan levererades i januari 2025. Dess flotta har avtalat med Tysklands NVL-grupp om att bygga tre korvetter som ska bära luftvärns- och sjömålsmissiler, torpeder och kanoner, med preliminär leverans under 2025. Ytterligare planer är att utrusta de landbaserade styrkorna med 198 Stryker IFV:er till ett värde av 1,2 miljarder dollar och 107 Javelin antitankmissiler för 153 miljoner dollar.

År 2025 förväntar sig Ungern att spendera 4,8 miljarder dollar på nationellt försvar, vilket motsvarar drygt 2 % av BNP. Försvarsbudgeten för 2024 avsatte 47,8 % till utrustningsupphandling samt forskning och utveckling. Den senaste moderniseringen av militären har inkluderat inköp av 218 Rheinmetalls Lynx KF-41 IFV:er, varav 45 levererades i början av 2025. Tillsammans med detta tillkom 48 Leopard 2A7HU-stridsvagnar, varav 24 har levererats och några av dem tillverkades inhemskt. Dessa kommer att ersätta de mycket äldre T72M1-stridsvagnarna från sovjettiden för 40 år sedan. Franska Mistral-luftförsvarssystem köptes in 2023 och ytterligare system som köpts från Norge och USA kommer att installeras i nordöstra delen där Ungern gränsar till Ukraina, tydligen på grund av den pågående konflikten med Ryssland.

Slovakien har uppfyllt standardkravet på 2 % av sin BNP för försvar, men har varit ovilliga att öka det ytterligare. Med en befolkning på cirka 5,5 miljoner uppgick antalet landstyrkor till cirka 14 300 år 2023.Landet har 5 F-16C/D Fighting Falcon-flygplan vid sin militära flygbas i Kuchyna, även om det har en beställning på totalt 14 som fortfarande ska slutföras och som ska levereras 2026. Ett köp av 152 CV90 IFV:er för 1,37 miljarder dollar gjordes i december 2022 med en förväntad leverans från och med 2026. De väpnade styrkorna använder för närvarande 30 föråldrade T-72M1-stridsvagnar av sovjetiskt ursprung och 15 Leopard 2A4-stridsvagnar, men avser att förvärva upp till 104 nya stridsvagnar med ett köperbjudande troligen 2025.

Både Slovakien under premiärminister Robert Fico och Ungern under premiärminister Viktor Orbán har intagit en pro-rysk hållning i strid med resten av EU och de återstående B9-länderna. Ganska oklokt har de blivit beroende av ryska energiresurser och har utsatts för press att söka andra källor. De har likaså motsatt sig att stödja Ukraina. Det är därför osäkert om de kan litas på att delta i några försök att konfrontera Ryssland självt under dessa omständigheter. Dessutom har Ungerns revanschistiska högerextrema parti Vårt hemland förespråkat att ska göra anspråk på Transkarpatien i västra Ukraina om Ukraina förlorar sitt krig med Ryssland. Detta trots att ungrare endast utgör 12,1 % av befolkningen i regionen. Denna ansträngning föranleddes av rysk propaganda och blev tydligare när 11 ukrainska krigsfångar av ungerskt medborgarskap överfördes av Ryssland till Ungern, och förbi Ukraina. Det kvarstår också en fråga om Ungern förberedde en invasion av Ukraina under den inledande fasen av Rysslands invasion i februari 2022.

Natos plats                                                                                                
Inför årets Nato-toppmöte i Haag den 24-25 juni hölls nyligen ett möte i Vilnius, Litauen, mellan statscheferna från B9-länderna och de nordiska länderna för att prioritera de specifika frågorna som rör Ukrainas försvar och stärkandet av Östeuropas avskräckningssköld. Denna samordning är en nödvändighet med tanke på Rysslands militära närvaro i Ukraina och dess positionering i förhållande till de baltiska länderna och Finland.

Mötet i Vilnius leddes gemensamt av Litauens president Gitanas Nauseda, Polens president Andrzej Duda och Rumäniens president Nicusor Dan, och i närvaro av NATO:s generalsekreterare Mark Rutte och Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj. Nationerna lovade gemensamt att öka försvarsutgifterna till minst 5 % av BNP, eventuellt i form av en fördelning mellan 3,5 % för kärnförsvar och 1,5 % för teknik med dubbla användningsområden. Förutom att upprepa stödet för Ukraina, inklusive dess slutgiltiga medlemskap i NATO, nåddes en överenskommelse om att införa ytterligare sanktioner, där man påpekade Rysslands ansvar för sina krigsförbrytelser och behovet av skadestånd, samt bekräftade att landets frysta tillgångar skulle förbli så tills ersättningen var utbetald.

Det är svårt att förutspå vilka slags diskussioner bakom kulisserna som kan ha ägt rum med representanter från Ungern och Slovakien i frånvaro av både Orban och Fico. De två sistnämnda möttes nyligen i Budapest i samband med CPAC Ungern 2025-konferensen för att tydligen diskutera energisäkerhet med tanke på deras nationers beroende av ryska fossila bränsleresurser och Europeiska kommissionens plan att sluta importera rysk naturgas i slutet av 2027. Båda länderna kan riskera att förlora EU-finansiering för sin vägran att överge beroendet av ryskt bränsle trots långsiktiga risker för rysk politisk påverkan. Det som i slutändan kan resultera i är att Ungern och Slovakien utestängs från EU:s beslutsfattande i säkerhetsfrågor. Politisk turbulens i båda länderna till följd av deras ledares pro-ryska hållning och EU:s motreaktion kan i slutändan störta deras respektive styrande regimer.

Epilog                                                                                                                            
Europa har bevittnat Rysslands fiasko i Ukraina i över tre år, tillräckligt för att avslöja dess betydande militära och därav följande ekonomiska brister samtidigt som landet fortsätter att hantera Kremls illvilliga aktiviteter som försöker undergräva den politiska viljan och säkerheten inom EU. Kontinenten som helhet har avsevärt ökat sin beredskap att konfrontera Ryssland utöver att ge nödvändigt bistånd till Ukraina, och den verkar redo att ta på sig sin rättmätiga roll i försvaret av sin territoriella säkerhet. Amerikanskt bistånd har tyvärr visat sig vara inkonsekvent, ofullständigt och helt enkelt opålitligt på lång sikt.                                                                                                           

Ryssland har annars i slutändan visat sig vara en skurkstat ledd av en kriminell regim som har utarmat och generat sitt folk genom ett krig som de startade för drygt tre år sedan mot en nation som är 28 gånger mindre än sig själva. Putin kommer varken att vinna här eller någon annanstans i Europa. Han är en kvarleva från det senaste århundradet och en derivat av det föregående med deras föråldrade och storslagna föreställningar om erövring och dominans. Hans regim måste få ett slut och världen måste fortsätta med att sopa undan liknande regimer med liknande ambitioner.

Copyright @Kost Elisevich, MD, PhD 2025. Alla rättigheter förbehållna. All olaglig reproduktion av detta innehåll kommer att leda till omedelbara rättsliga åtgärder.