Ett annorlunda krig: Modellering av resultatet i ett asymmetriskt och okonventionellt krig

Trots tydlig överlägsenhet i beväpning, ammunition och truppantal har gynnade nationer inte sällan legat långt ifrån förväntningarna när det gäller att uppnå sina mål i krig. Många faktorer kan förklara detta – terräng, moral, logistik, industriell kapacitet och finans bland annat som Carl von Clausewitz anspelade på i sitt inflytelserika verk "Om kriget", publicerat 1832. Ännu viktigare är att prediktiv modellering av resultat, främst baserad på variabler hämtade från krigserfarenheterna under 1800- och 1900-talen, verkar otillräcklig under 2000-talet. Rysslands gamla sovjetiska stil att föra krig drog snabbt internationell uppmärksamhet till sig i de tidiga stadierna av sin invasion av Ukraina när man misslyckades med att uppnå sitt mål att erövra Kiev och tvingades retirera till den östra delen av landet där man till stor del har förblivit fastlåst under de följande fyra åren. Flera bakslag följde i kölvattnet av snabba innovationer i Ukrainas motståndsstrategi som inte bara har utvecklats på slagfältet utan också i dess ansträngningar att undergräva Rysslands ekonomi.

Militärt engagemang
Realtidsteknisk innovation har utvecklats snabbt på ett sätt som ligger till grund för strategier på kort sikt och som leder till framsteg på lång sikt. Detta demonstrerades tydligt när Ukraina, som saknade en konventionell flotta, började använda modifierade kryssningsmissiler och både yt- och undervattensdrönare för att jaga Rysslands Svartahavsflotta ut ur Krim tillbaka till ryska kuster. Även där har landet funnit liten tillflykt från angrepp från ukrainska flyg- och marindrönare. Efter bara två års krig hade Ryssland förlorat 26 av sina ursprungliga 84 flottfartyg . Uppskattningar av ytterligare förluster fram till våren 2026 ökade antalet till mer än 35 fartyg, en minskning med minst 41 %. Dessutom har precisionsinriktningar på långa avstånd från luften gjort förstörelsen av ytterligare sju flott- och transportfartyg i de mer avlägsna Kaspiska havet och Östersjön nu till verklighet.

Den styrda missilkryssaren Moskva, Svartahavsflottans flaggskepp, här i hamnen i Sevastopol, Republiken Krim i juli 2021. Den skadades svårt våren 2022 när den träffades av två modifierade Neptune-antiskeppsmissiler och slutligen sjönk. Foto: Gregory Gus

Samma scenario har utspelat sig i Rysslands markkrig där Javelin-missilernas och luftdrönarnas destruktiva kapacitet markant har förändrat krigföring som utförts med stridsvagnar och andra bepansrade fordon. I början av juni 2026 hade ett lager på 7 342 stridsvagnar före kriget minskat med 72 % till 2 088, varav endast 850 verkade lämpliga för restaurering enligt satellitbaserad analys av ryska lagringsanläggningar. Sanktionsrelaterad brist på sofistikerad elektronik och alltför stora förluster av rysk vapenrustning till en nivå som belastar ersättningsansträngningarna och inte längre tillåter en strategi med massattacker med tungt pansar. Ukrainas nyligen förbättrade långdistansattackkapacitet ger ytterligare osäkerhet för Rysslands avlägset belägna produktionsanläggningar för bepansrade fordon i Uralbergen och längre österut i Omsk. Den ryska offensiven på östfronten har nu tillgripit främst begränsade infiltrativa infanterianfall som stöds av ett färre antal bepansrade fordon och färre stridsvagnar för att mildra förluster.

Rysslands användning av artilleri har varit en central aspekt av landets krigföring. Innehav av överlägset artilleri på slagfältet har dock inte längre den fördel det en gång hade av flera anledningar. Dessa mobila system är lätt måltavlor för manövrerbara självmordsdrönare i förstapersonsperspektiv (FPV) som drivs av skickliga tekniker och av precisionssystem för medellång räckvidd. Förluster av mer än 2 000 ryska artilleripjäser enbart i juni 2026 pekar på en dramatisk upptrappning av attacker som kommer att fortsätta att minska den offensiva förmågan. En nyutvecklad ammunition som är specifikt utformad för att säkerställa förstörelse av pipan på en artillerienhet användes nyligen av Ukraina, vilket gör det omöjligt att renovera en skadad pjäs.

Dödszonen vid Ukrainas östfront sträcker sig nu över 24 kilometer och verkar sannolikt öka med ytterligare fyra kilometer vid årets slut, långt ifrån de genomsnittliga 275 yards av "ingenmansland" under första världskriget. Effektiviteten av Ukrainas drönarkampanj på fronten har överträffat artilleriets med ett förhållande på 3:1, till stor del en följd av ineffektiv rysk infanteritaktik vid frontlinjen. Ryska truppförluster överstiger 30 000 per månad över ett vidsträckt jaktområde där pansartransportfordon blir lätta mål och enskilda soldater kan jagas och dödas.

Ukrainsktillverkad taktisk ballistisk missil FP-7 med en hastighet på 1 500 meter per sekund, ett stridsspets på 150 kg och en räckvidd på 124 miles. Foto: Fire Point

Sofistikerade och kontinuerligt improviserade flygvapen som använder FPV-drönare och precisions-M142 HIMARS (High Mobility Artillery Rocket System) används för att förstöra ryska störsystem för och luftförsvarssystem för att skapa ständigt växande attackkorridorer. Enheter av skickliga ukrainska drönaroperatörer har nu stått för majoriteten av dödade förluster på slagfältet. Siffrorna räknas med hjälp av övervakningsdrönare som övervakar varje operation. Ryska militära förluster i förhållande till ukrainska förluster till följd av attacker från obemannade system har nått ett förhållande på 8:1. Under vissa lokala omständigheter, som i försvaret av Avdijivka i Donbas-regionen i östra Ukraina, ådrog en numeriskt överlägsen rysk styrka sig ibland förluster på 10:1 med ytterligare ännu större proportionella förluster av tungt pansar.

Ukrainsk offensiv drönaroperatör i Donbasregionen där obemannade flyganfall har överträffat andra former av strid. Foto: Jose HERNANDEZ Kamera 51

Rysslands krig kommer hem
Det handlar inte om att Ryssland är för stort för att besegra, det är att Ryssland är för stort för att försvara, ett faktum som Ukraina otvetydigt har påpekat med sina gränsöverskridande attacker mot oljeraffinaderier, depåer, pumpstationer, rörledningar och hamnar; mot ammunitions- och vapenfabriker och lageranläggningar; mot järnvägar,  broar och vägar; mot kemiska fabriker och elektroniska tillverkningsanläggningar; samt mot kommando- och kommunikationscentraler. Kampanjen har påverkat Rysslands intäktsström, dess militära logistik och kanske framför allt den allmänna opinionen.

En bränslekris i hela Ryska federationen tillskrivs ukrainska drönar- och missilattacker mot Rysslands fossila bränsleindustri. Raffinaderikapaciteten har minskat med 28 % den 20 juni och kommer att fortsätta att förvärras i takt med att kampanjen för att förstöra infrastrukturen fortskrider. Ytterligare eskalering kommer bara att förvärra bristen med allt kortare intervall och förlama transporter bland andra militära och inhemska behov. Situationen har nått en punkt där Ryssland nu importerar gas från Indien, en anmärkningsvärd förlägenhet för Kreml att tåla. I takt med att ilskan över bränslebristen växer finns det redan flera brister i det ryska samhället som har orsakats av Vladimir Putins fåfänga projekt i Ukraina. Framför allt har kriget dödat nästan 500 000 militärer, en tredjedel av de totala förlusterna på 1,4 miljoner.

Rysslands bränslekris har lett till långa köer vid bensinstationer och ökad osäkerhet kring ekonomin. Foto: Radio Free Europe

Finansiering av offentlig välfärd, utbildning och hälsovård har länge försummats men förvärras nu avsevärt av behovet att ta hand om sårade och funktionshindrade veteraner. Pensionskonton som tillhör cirka 37 miljoner individer och totalt överstiger 41 miljarder dollar överförs till ett nytt Kremldrivet program som omdirigerar privat kapital till statliga investeringsprojekt som till synes kommer att användas för att finansiera ett ohållbart krig. Mellan 2022 och 2025 flyttade Kreml uppskattningsvis 550 miljarder dollar i skattebetalarnas medel från vad som kunde ha använts för inhemska angelägenheter till krigsinsatsen och verkar nu vara redo att göra detsamma med privata pensionstillgångar. Under de första nio månaderna 2025 ökade krigsutgifterna med 30 %, ytterligare 34,7 miljarder dollar jämfört med samma period 2024. De likvida tillgångarna i Rysslands nationella välfärdsfond , som en gång fungerade som ett säkerhetsnät för dess pensionsplan, har redan uttömts med mer än 70 % sedan krigets början.

Kriget i sig har lett till allvarlig brist på arbetskraft, inte bara på grund av militära förluster och aggressiv mobilisering, utan också på massutvandringen av cirka 800 000 ryssar i krigets tidiga skeden. Misstankar om en förnyad våg av mobiliseringsinsatser till hösten i år väcker återigen oro. Arbetslösheten är låg helt enkelt på grund av bristen på tillräckligt många arbetare att anställa. Detta har drivit på löneökningar för att attrahera arbetare, vilket har ökat produktionskostnaderna och konsumentpriserna. Bortsett från denna inflationstrend fortsätter andra faktorer relaterade till Rysslands krig att driva saken in i en olycksbådande negativ jämvikt där ekonomin upprätthålls på bekostnad av sin potential för framtida utveckling.

Statsskulden hade redan förvärrats mer än femfaldigt år 2025 jämfört med vad den var år 2024, där räntebetalningarna på statsskulden år 2026 stod för 8,8 % av budgetutgifterna. Inflationstrycket pekar på ett eskalerande problem som motverkar Rysslands centralbanks uttalanden om sänkta räntor, med tanke på Kremls tendens att förfalska rapporter som en del av sin propaganda. Stora utgifter för att producera ammunition och vapen som slutligen förstörs i Ukraina minskar välfärden för det ryska samhället, ett avgörande krav för att upprätthålla den interna stabiliteten. Privata företag kan inte växa när räntorna förblir tillräckligt höga för att begränsa upplåningen, vilket lämnar en stagnerande ekonomi att krympa ytterligare.

Krimpaniken
griper tag i den ryskockuperade Krimhalvön, en landmassa på 10 400 kvadratkilometer ungefär lika stor som Massachusetts, i takt med att den blir alltmer isolerad av en samordnad ukrainsk militärkampanj som har förstört de viktigaste broarna som möjliggör passage längs dess landförbindelse med det ockuperade sydöstra Ukraina. Liknande förstörelse av broar inom Krim har stört den interna transporten. Motorvägar och järnvägsvägar som lämnar Ryssland och in i Krim övervakas nu ständigt av Ukraina och är inte längre framkomliga under hot om flygattacker. Luftförsvarssystemen inom Krim och det angränsande ryska territoriet Krasnodar kraj har försämrats avsevärt. Färjetransporter som transporterar förnödenheter över Kertjsundet från Ryssland till Krim har förstörts.

En 32 kilometer lång trafikstockning av ryssar som flyr över det ockuperade Krim för att korsa Kertjbron. Foto: United24 Media

Natten den 5-6 juli, i Azovska sjön, attackerade ukrainska drönare två ryska oljetankfartyg som var på väg till Krim för att leverera bränsle. Ytterligare attacker utfördes på Krim samma natt och förstörde ett långräckviddigt S-400 Triumph luftförsvarssystem och en Nebo-U radarstation. Ytterligare en konvoj med åtta tankfartyg på väg till Krim attackerades strax därefter tillsammans med en färja och ett torrlastfartyg. En dag senare ytterligare nio tankfartyg på samma rutt, vilket innebär att det totala antalet är 19 oljetankfartyg från skuggflottan inom en tredagarsperiod. Flygbaser, militära installationer, bränsledepåer, ammunitionslager och kommandocentraler har upprepade gånger varit måltavlor för drönare och kryssningsmissiler, och utan effektiv leverans av reservdelar, vapen och ammunition den militära förmågan snabbt. Den massiva Kertjbron har strukturellt försvagats av ett antal attacker, vilket följaktligen begränsar tung godstrafik på järnväg. Det är fortfarande det enda sättet för civil fordonstrafik till det ryska fastlandet. En allvarlig bränslebrist begränsar ytterligare flykten då ett massivt antal ryssar nu flyr halvön med bil eller till fots. Hotet är dock inte begränsat enbart till Krim utan till dess roll som en viktig leverantör och transport av trupper och utrustning till det ockuperade sydöstra Ukraina.

Den 6 juni 2023 förstörde Kakhovka-dammen vid floden Dnepr, vilket inte bara resulterade i en ekologisk katastrof i södra Ukraina utan också allvarligt minskad tillgång på vatten för de ryssar som ockuperar Krim. Det har krävt ransonering och tillgång till lokala reservoarer och underjordiska akviferer. Dessa begränsningar har förvärrat de nuvarande svåra levnadsförhållandena på halvön, både för den återstående civilbefolkningen och militären. Nuvarande uppskattningar av den senare är svåra att få fram, även om cirka 40 000 ryska trupper redan var stationerade på Krim före kriget. Ett nyligen inträffat strömavbrott över hela halvön efter att ukrainska styrkor slog ut strömmen förstärkte bara de sårbarheter som märks.

Putins inhemska status växte avsevärt efter Rysslands annektering av Krim 2014. En aura av oövervinnerlighet övermannade befolkningen och gav stöd för Kremls avsikt att främja ett uppror i östra Ukraina och senare invadera landet 2022. Flera förödmjukande händelser inträffade därefter som har fläckat ner Putins image som ledare och Rysslands image som en global militärmakt – reträtten av marktrupper från Kiev och Kherson under krigets första månader; Svartahavsflottans reträtt efter dess katastrofala förluster av örlogsfartyg; förlusten av ett stort antal strategiska flygplan i Operation Spider Web; dess oförmåga att försvara strategiska resurser i hela Ryska federationen och mest synligt i närheten av Moskva och Sankt Petersburg; dess sviktande ekonomi och ökande oförmåga att effektivt stödja krigsinsatsen.

Dessa bleknar i jämförelse med förlusten av rysk kontroll över Krim, inte bara på grund av dess strategiska militära betydelse utan även psykologiska för Ryssland självt. Krim har varit central för Putins imperialistiska plan och dess förlust kommer att bli ett resultat som ingen mängd propaganda omöjligen kan överträffa.

Karta som visar platser för ryska raffinaderier och annan energiinfrastruktur (dvs. pumpstationer, depåer etc.) som har blivit attackerade, vissa upprepade gånger, under första halvåret 2026. Källa: Institute for the Study of War @theStudyofWar 

Epilog
"Tipppunkten" i ett krig definieras militärt som en tidpunkt där konfliktens våg oåterkalleligt vänder till den ena sidans fördel, vilket slutligen leder till den andra sidans kollaps. Variabler som används i en ekvation som försöker definiera resultatet av en konflikt kan vara föremål för en viss grad av partiskhet när de rapporteras av en eller annan källa. Användningen av variabler som bygger på truppantal, maskineri och rekryteringskapacitet har säkerligen legitimitet för att ge uppskattningar av relativ styrka och hållbarhet. Men allt eftersom Rysslands krig utvecklas och omständigheterna, både militära och inhemska, förändras markant, framträder vissa trender som ger ett bättre perspektiv på resultatet. I Rysslands fall gäller dessa dess fortsatta massiva trupp- och vapenförluster, försämrade rekryteringssiffror, logistiska problem och övervakningskapacitet. Kvaliteten på Rysslands militär har minskat avsevärt med dess tvivelaktiga rekryteringsmetoder, utbildningsengagemang, befälsstruktur och dess ständiga interna korruption. Ukraina har under tiden genomfört en disciplinerad kampanj som attackerar alla element som stöder Rysslands militära insatser genom att rikta in sig på vitala resurser, transportmedel, alla industrier relaterade till krigsinsatsen och luftförsvarssystem i hela krigsskådeplatsen och inom själva Ryska federationen. Även om utmattning fortfarande är ett problem för både Ukraina och Ryssland, är det det senare, inte det förra, som är mer utmanat när man återigen börjar överväga idén om tvångsmobilisering . Detta utgör en mycket instabil omständighet i ett ryskt samhälle som snabbt har tröttnat på kriget.

Vid ytan verkar det kontraintuitivt att ekonomiska och politiska begränsningar skulle åsidosätta delar av militär skicklighet för att diktera resultatet av ett krig, och ändå har det senaste exemplet med Amerikas attack mot Iran visat att detta är fallet. För mer än ett sekel sedan överskred en annan geopolitisk fråga Tsarrysslands militära åtaganden under första världskriget när den bolsjevikiska revolutionen störtade regeringen och inledde ett inbördeskrig. Allvarliga ekonomiska farhågor för Ryssland råder i det nuvarande kriget. Frågor om ett möjligt regeringsstörtande med allt dess efterföljande kaos är bättre att lämna till en senare diskussion, eftersom endast spekulationer florerar med tanke på Rysslands tillstånd inrikes och militärt. Kreml börjar få slut på säkra alternativ för att finansiera kriget utan att offra Rysslands framtid, medan Ukraina för närvarande har ekonomiskt stöd från Europeiska unionen och Nato för att fortsätta sina ansträngningar till synes in på våren det kommande året. Fortsatt förstörelse av Rysslands fossilbränsleindustri kommer att säkerställa dess ekonomiska kollaps, kanske innan dess militära nederlag i det ockuperade Ukraina är realiserat, men en viss sammanblandning av de två trenderna kan i slutändan ge det önskade resultatet.

Putins krig i Ukraina har utvecklats på ett sätt som inte kunde ha förutspåts utifrån beräkningar av truppstorlek, rekryteringskapacitet och tunga rustningar. Tiden har sett Rysslands svagheter blottläggas i form av militär inkompetens, brist på strategisk planering, oförmåga att förutse ukrainsk beslutsamhet och innovation, och att förstå Rysslands egna ekonomiska sårbarheter. Det åligger Putin att förklara för sitt folk varför denna katastrof har utvecklats som den har gjort och den faktiska anledningen till att detta åtagande har lanserats från första början.

Copyright @Kost Elisevich, MD, PhD 2026. Alla rättigheter förbehållna. All olaglig reproduktion av detta innehåll kommer att leda till omedelbara rättsliga åtgärder.