Översikt över aktuella globala och regionala aspekter gällande Rysslands krig i Ukraina
Del I: Två krig                  

”Att vara fri är inte att vara okedjad – det är att vara obruten.”  
– Lina Kostenko, ukrainsk poet

Det nya kriget i Persiska viken har förändrat omständigheterna globalt och har återigen belyst Vladimir Putins förakt för USA. Andra händelser som spelas in har mer att göra med Putins krig i Ukraina och Rysslands inblandning i den bredare europeiska teatern. En ny vår gryr över en orolig kontinent under ett år som kommer att visa sig avgörande för dess säkerhet vad gäller Putins mentala tillstånd, hans behov av konflikt och hans egen överlevnad. En snabbt föränderlig geopolitisk dynamik är i spel, vilket kan tillskrivas oförutsägbarheten i Trumps krig med Iran och Putins behov av att fortsätta sitt krig i Ukraina då Rysslands egen framtid verkar vara i fara. Båda krigen är valfria, även om det ena hittills konsekvent har visat sig vara avsiktligt kriminellt i sitt genomförande med både sina flyg- och markattacker riktade mot en civilbefolkning.

Trumps krig i Iran                                                                                               
De oavsiktliga konsekvenserna av konflikten i Mellanöstern borde för alltid vara inpräntade i amerikanernas medvetande, men historien fortsätter att påminna oss om det cykliska mönstret av militära interventioner som inte når sina mål och skapar oförutsedda problem. Från bombningen av marinsoldaternas baracker i Libanon 1983 till de utdragna krigen i Irak (2003-2011) och Afghanistan (2001-2021) har USA offrat mycket. De senare krigen, utöver krigen i Syrien, Jemen och andra konflikter efter den 11 september, har krävt 15 262 amerikanska liv. Den ekonomiska kostnaden för USA för dess två stora krig i Mellanöstern uppgick till över 8 biljoner dollar. De första sex dagarna av det nuvarande kriget i Iran kostade över nästan 13 miljarder dollar efter att ha placerat ut mer än 300 Tomahawk-missiler och annan offensiv ammunition (5,5 miljarder dollar) och defensiva avlyssningsmissiler (5,7 miljarder dollar) tillsammans med nödvändigt operativt underhåll (890 miljoner dollar/dag) och oavsiktliga vapenförluster (1 miljard dollar).

Karta över Persiska viken och omgivande länder som nu är inblandade i en konflikt som orsakar en global energikris. Kartkälla: Peter Hermes Furian

Bland de mer perifera övervägandena i det nuvarande kriget med Iran finns det strategiska partnerskapsavtal som Ryssland delar med den iranska regimen, vilket formellt uttrycks i det omfattande strategiska partnerskapsavtalet mellan från januari 2025. Ett samarbete mellan de två länderna har redan funnits under en tid och främjat iranskt stöd för Rysslands krig i Ukraina genom tillhandahållande av shahed-drönare, kortdistansmissiler ,artillerigranater och ammunition. På ett ömsesidigt sätt återuppstod ett välbekant ryskt tema i det nuvarande USA-ledda kriget med Iran. Det manifesterades senast i Afghanistan när Putins regim gav ekonomiska belöningar till talibanerna för dödandet av amerikanska militärer.  

Vid detta tillfälle förser ryssarna Iran med målkoordinater, inklusive satellitbilder av strategiska amerikanska militära tillgångar, med samma avsikt att döda amerikaner, samtidigt som de förser Iran med sin egen version av Shahed-drönare. Ytterligare tekniska förbättringar av Irans drönare, baserade på Rysslands egna erfarenheter av att använda dem i Ukraina, har förts vidare för att öka deras dödlighet. Den 1 mars 2026 dödade iranska drönare sex amerikanska militärer vid en operationscentral i Kuwait. En annan attack den 27 mars skadade ett dussin amerikanska militärer och förstörde ett E-3 Sentry-flygplan, värderat till 500 miljoner dollar, vid Prince Sultan Air Base i Saudiarabien, en plats som tidigare avbildats för Iran av rysk satellitövervakning.  

Trumps särskilda sändebud, Steven Witkoff, har omedvetet återigen satt sin lit till Kremls förnekelse av sin inblandning i hela saken, trots tydliga bevis för motsatsen enligt amerikanska allierade. Det ligger naturligtvis i Putins bästa intresse att Irans blockad av Hormuzsundet fortsätter att gälla så länge som möjligt för att ge Ryssland möjlighet att sälja sin olja och gas till ett överpris.

Avsaknaden av något svar från Trump i frågan vittnar om hans fortsatt positiva, nästan undergivna, attityd gentemot Putin trots en rådande tvåpartisan misstro i USA mot den ryske ledaren. Enligt en undersökning från Quinnipiac University 2025 81 % av amerikanerna en ogynnsam syn på Putin, inklusive 73 % av republikanerna och 93 % av demokraterna. Trumps uppenbara brist på oro återspeglar dock hans avfärdande attityd gentemot amerikansk militärpersonal enligt tidigare rapporter.

Vladimir Putin och Donald Trump möts på Joint Base Elmendorf-Richardson i Anchorage, Alaska den 15 augusti 2026. Foto: FotoField

Ett markkrig är ännu inte avgjort i Iran, då amerikanska trupper samlas i närheten medan elitstyrkan Islamiska revolutionsgardet ( IRGC) och den konventionella militären (Artesh) utarbetar sina försvarsplaner. De två sistnämnda militära grupperna omfattar en sammanlagd styrka på uppskattningsvis cirka 500 000 man. Basij -styrkan kan ha uppåt 450 000 man i tjänst, vilket tillsammans med militären utgör en betydande opposition om de förblir enade i sin lojalitet mot regimen.

I slutändan är orsakerna till Trumps sympati för Putin kanske inte lika viktiga som konsekvenserna. Om han förbinder sig att räknas bland världens utstötta, kommer han i slutändan att stå till svars för det i offentligheten och kanske i det kommande mellanårsvalet i november, som ytterligare ett av flera klagomål som redan har ackumulerats under det senaste året.

Amerikanskt bistånd till Ukraina                                                                                                 
Trump- administrationen har gjort det klart att den inte kommer att hjälpa Ukraina att vinna Rysslands krig. Den har tillåtit att en del av de tidigare anslagna medlen som Biden- administrationen levereras, men har skjutit upp leveransen av vissa viktiga tillgångar, såsom det välbehövliga luftförsvarssystemet Patriot, som istället omdirigerades till Mellanöstern i juli 2025. Ett nytt arrangemang skapades då där NATO-allierade skulle finansiera pågående förvärv genom den prioriterade Ukraina-behovslistan (PURL), vilket därmed stoppade direktöverföringen av materiel från USA till Ukraina. De medel som kan vara tillgängliga genom denna metod håller nu på att förbrukas med tillkännagivandet att 750 miljoner dollar från PURL omdirigeras för att komplettera Trumps krig, särskilt för luftförsvar. Om det inte vore för den efterföljande slösaktiga användningen av dessa dyra Patriot-missiler (3–4 miljoner dollar) och THAAD-missiler (12–15 miljoner dollar)  för att skjuta mot ett stort antal jämförelsevis billiga iranska Shahed-drönare (20 000–50 000 dollar), hade handlingen kanske varit mer tilltalande, men så var inte fallet.

Luftförsvarssystemet MIM Patriot är främst utformat för att försvara värdefulla tillgångar mot ballistiska missiler och kryssningsmissiler samt avancerade flygplan som närmar sig på hög höjd. Foto: DesignRage

Istället för att ta råd och teknisk hjälp för att genomföra en betydligt billigare strategi för att hantera drönarsvärmar från en myndighet som Ukraina, avvisade tanken direkt och hävdade att USA på något sätt hade bättre drönarteknik, samtidigt som han misslyckades med att erkänna den expertis som krävdes för att faktiskt genomföra strategin för drönarförsvar. Under de tre första dagarna av kriget med Iran användes fler Patriot-avfångningsmissiler än vad som hade levererats till Ukraina under dess fyra år av krig. Den resulterande bristen på Patriot-missiler för Ukraina var förutsägbar och onödig. Tidigare försök från Ukrainas sida att hjälpa till med situationen som USA ställde inför med beprövad, stridstestad avfångningsdrönarteknik och expertis misslyckades med att göra intryck på en administration som var döv för förnuft.

Vicepresident James Vances motstånd mot bistånd till Ukraina blev uppenbart under hans senatsperiod och han är fortfarande en del av en fraktion inom republikanerna som menar att det är för dyrt och saknar strategisk prioritet. Detta verkade inledningsvis vara en återspegling av hans motstånd mot alla krig, inklusive det mot Iran, tills det var dags för honom att besluta annorlunda, vilket blev hans efterföljande förödmjukelse. Ironiskt nog har han nu fått i uppdrag att leda förhandlingarna med ett särskilt fientligt Iran för att få slut på konflikten, där frågor nu uppstår om fördelarna med detta krig faktiskt kommer att väga tyngre än kostnaderna.

Vicepresident Vance svarar på reportrars frågor i Vita huset den 2 februari 2026. Foto: photoibo

Den anti-ukrainska fraktionen består i övrigt av medlemmar i Trumps kabinett och en minoritet av republikanska kongressledamöter vars skäl för att göra det har varierat. Den enda som hade någon merit krävde att europeiska nationer gav mer stöd, vilket senare har blivit fallet. Återstående argument berörde kostnader, gränssäkerhet och behovet av att ändra utrikesstrategin mot Kina, vilka alla med goda skäl kunde ifrågasättas. Kort sagt, mycket av den republikanska protesten verkar härröra från en okunskap om de geopolitiska konsekvenserna av att ge Ryssland övertaget i den eurasiska teatern, och Kina möjlighet att stärka sin allians med sina auktoritära grannar för att främja sin egen agenda i öst. Detta är definitionen av Sinclair Lewis "babbly" – en oförmåga att se sin horisont bortom sina egna bygränser.

Europa har verkligen ökat sitt stöd till Ukraina. År 2025 det militära biståndet med 67 % medan det finansiella och humanitära biståndet ökade med 59 %. Europeiska unionen (EU) tog ledningen som den största institutionella givaren med ett lån på nästan 104 miljarder dollar till Ukraina, som överenskoms i slutet av 2025. Militärt bistånd är specifikt beroende av enskilda medlemsländer, där de i Väst- och Nordeuropa står för huvuddelen av finansieringen. I förhållande till deras BNP har de baltiska och nordiska länderna bidragit mest, med Danmark på 3,25 % och Estland på 3,01 %, jämfört med USA som rankas ungefär 16:e i ordningen med 0,59 %. USA var den enskilt största givaren när det gäller leverans av vapenoch godkände totalt 188 miljarder dollar, även om europeiska nationer tillsammans har tillhandahållit mer totalt bistånd på 197 miljarder dollar. Av den amerikanska finansieringen på 188 miljarder dollar 61 miljarder dollar inte till Ukraina utan användes för att stödja amerikanska aktiviteter i Europa i samband med kriget och bistånd till andra nationer som drabbades av Rysslands krig, vilket resulterade i en massiv gränsöverskridande fördrivning av civila.

Ytterligare en varning gällande amerikansk finansiering till Ukraina som har gått förlorad i den politiska retoriken gäller dess distribution. En betydande majoritet av den, uppåt 70 %, användes faktiskt i USA för att utöka sin industriella bas, stödja amerikansk arbetskraft och utöka försvarskapaciteten för att konkurrera med Kina. Medlen behövdes för att fylla på inköpen av nya vapen till amerikanska vapenlager för att ersätta äldre versioner som skulle pensioneras men som faktiskt överfördes till Ukraina. Minst 11 stater gynnades av denna tillströmning av försvarspengar tillsammans med tusentals arbetare.

President Zelenskyj möter den saudiske kronprinsen Mohammed bin Salman i Jeddah, Saudiarabien innan han undertecknar ett tioårigt samarbetsavtal om försvar den 27 mars 2026. Foto: Saudi Press Agency

Ukraina har självt gått vidare och upprättat avtal med andra nationer, senast med Saudiarabien, där ett samarbetsavtal om försvar undertecknades den 27 mars. Det 10-åriga avtalet fokuserar på underrättelsedelning och förbättring av militär teknologi. I övrigt har Ukraina främjat relationerna med Förenade Arabemiraten, Qatar, Kuwait och Jordanien genom att utöka sin expertis inom luftförsvar till dessa nationer. Utökade internationella relationer har fortsatt att vara högt prioriterade för att säkerställa Ukrainas säkerhet utöver den som redan skapats med EU, Nato och andra globala partners. Omständigheterna överensstämmer med den förändring i världsordningens dynamik som redan initierats av Trumpregimens utrikespolitiska filosofi , som föredrar globalt distribuerade hegemoniska regionala myndigheter som styr framtiden för "mindre" stater. Denna riktning går inte i god jord hos Ukraina, liksom den inte borde gå i god jord hos andra nationer som är fast beslutna att bevara sin självständighet.

Epilog                                                                                                               
Trump- administrationen har valt att ta Rysslands sida i kriget med Ukraina och gått så långt som att skylla Ryssland för att ha invaderats. För alla medlemmar i Trumps regim är det svårt att argumentera motsatsen när de konfronteras med europeiska ledare som är angelägna om att avsluta konflikten på ett sätt som inte gynnar angriparen. Trump har återgått till att kräva att Ukraina avstår från territorium som är avgörande för dess ekonomiska välbefinnande i utbyte mot "tillförlitliga" säkerhetsgarantier. Inom Trumps 28-punkters fredsförslagskulle Ukraina vara skyldigt att begränsa storleken på sin militär och gå med på att aldrig gå med i Nato. Ytterligare ett icke-angreppsavtal måste undertecknas, denna gång av Ryssland, Ukraina och Europa. Trots ett sådant undertecknat avtal läggs en säregen rad till som säger att "det förväntas" att Ryssland inte kommer att invadera grannländerna.

I själva verket är Ukraina skyldigt att försvaga sin militär utan att Ryssland behöver minska sin militärstyrka och att aldrig gå med på att gå med i NATO, vilket i själva verket skulle vara den enda långsiktiga säkerhetsgarantin av något värde för Rysslands del. Det finns goda skäl för Ryssland att inte behöva ha att göra med NATO i framtiden när det gäller Ukraina och Putins ursprungliga önskan att ta över hela landet. Ryssland är ökänt för att bryta mot internationella avtal, särskilt med Ukraina, framför allt Alma-Ata-deklarationen från 1991, Budapestmemorandumet från 1994, vänskapsfördraget från 1997 och Minskavtalen från 2014-2015. Det har funnits en långvarig global misstro mot Ryssland för dess användning av bindande avtal som en paus för att stärka sin position för att sedan fortsätta med vad den anser vara en berättigad anledning att bryta med dem. Trump-administrationen är blind för detta historiska prejudikat. Den förhandlar med okunniga samtalspartners som verkar vara mer inriktade på att söka ett affärsavtal med Ryssland än ett moraliskt slut på sitt krig i Ukraina.

Kriget i Iran belyser nu ytterligare den missuppfattning Trump-administrationen har haft att Putin är en pålitlig aktör i förhandlingarna om ett slut på hans krig i Ukraina. Snarare är Putin beredd att gynna Iran i dess krig med USA till sin egen fördel och att omintetgöra Trumps försök att lösa den kris han har skapat där. Å andra sidan har Trump gjort allt för att gynna Putin i sitt krig. Realpolitiken i Trumps krig i Iran står fortfarande i konflikt med Putins krig i Ukraina och följaktligen verkar tillförlitliga långsiktiga lösningar för endera eller båda inte vara inom räckhåll. Problemet för USA i denna situation kommer att vara de långsiktiga konsekvenserna, både ekonomiska och geopolitiskt strategiska, till följd av de felberäkningar i beslutsfattandet som gjorts i båda krigen.

Copyright @Kost Elisevich, MD, PhD 2026. Alla rättigheter förbehållna. All olaglig reproduktion av detta innehåll kommer att leda till omedelbara rättsliga åtgärder.