Koreografin av det nuvarande Ukraina – Ryssland – USA:s "fredssamtal"

Den andra omgången av trilaterala fredsförhandlingar hölls i Abu Dhabi den 4-5 februari 2026, efter inledande samtal som hade ägt rum den 23-24 januari 2026. Ett veckolångt, USA- förhandlat vapenvila som skonade specifikt energiinfrastrukturen tillkännagavs av Trump-administrationen den 29 januari och skulle träda i kraft före denna andra samtalsrunda vid en tidpunkt då vintertemperaturerna hade sjunkit dramatiskt. Moskvas tolkning av vapenvilan gav det dock i bästa fall fyra dagar och skulle endast involvera Kiev, medan Ukraina till synes var tvunget att ta hänsyn till hela Ryssland. Som vanligt avfyrade Ryssland under natten mellan den 2-3 februari över 450 drönare och mer än 70 missiler, varav 32 var ballistiska missiler, specifikt riktade mot energianläggningar på 27 platser i minst sex regioner i Ukraina, vilket störde vatten, el och värme. Mer än 1 170 flerbostadshus i Kiev förlorade värme när utomhustemperaturen hade sjunkit till -20 grader Celsius. Följande natt inträffade en liknande attack som skadade bostadshus och skolor, med flera offer. Att dessa attacker inledde den andra omgången av "fredssamtal" vittnar om Vladimir Putins nonchalans inför försök att hitta en lösning på ett krig där han och hans Kreml-kollegor fortsätter att vidmakthålla krigsförbrytelser som sammantaget har lett till anklagelser om folkmord .

För att betona avsiktsfrågan valde Putin att leda den ryska delegationen amiral Igor Kostyukov, chef för den ryska militära underrättelsetjänsten (GRU) och chef för den ryska väpnade styrkans generalstab. Den välutnämnde ryssen har en lång och varierad meritlista av internationell kriminell verksamhet som kan tillskrivas den myndighet han hade tillsyn över. Här räknas.

Kostyukov sanktionerades 2020 av Europeiska unionen (EU) och Storbritannien (Storbritannien) för en cyberattack mot det tyska parlamentet 2015 som påverkade 20 000 konton och stölden av 16 GB data. Strax därefter var han en av fyra högt uppsatta GRU- officerare som sanktionerades av USA 2016 inom ramen för cybersäkerhetssanktionsprogrammet för försök att blanda sig i det amerikanska presidentvalet samma år och åtalades av justitiedepartementet 2020. Ytterligare en sanktion utpekade Kostyukov för en skadlig attack ("NotPetya") som först infekterade system i Ukraina, men sedan avancerade genom det globala samfundet och orsakade uppskattningsvis 10 miljarder dollar i skada. År 2019 sanktionerade EU Kostyukov för hans inblandning i försöket 2018 att förgifta den ryske dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter med nervgiftet Novichok i Salisbury, England. Den misslyckade upplevelsen ledde istället till en brittisk medborgares död. En högt uppsatt general, Vladimir Aleksejev, förste vice chef för den ryska generalstaben och den faktiska iscensättaren av Skripal-planen, sköts nyligen i Moskva.

Putins vägran under de senaste fyra åren att medge något av substans i överläggningar som syftar till ett slut på kriget han startade i Ukraina väcker frågor om vad syftet är med att komma till förhandlingsbordet från första början. Han har brutit mot alla avtal sedan konfliktens början 2014. Det klassiska vardagliga svaret i detta argument är att upprepa den ofta nämnda refrängen som betonar vikten av ett kontinuerligt utbyte av motstridiga idéer. Men vad uppnås egentligen för fred när en deltagare som Ryssland bara har använt sådana ansträngningar för att uppnå sina egna mål oavsett de uttalade målen för förhandlingarna? Likaså, varför är USA så engagerat i att följa en sådan kurs samtidigt som de skamlöst främjar ett humanitärt syfte gällande förlust av liv när en sådan uppfattning omöjligt kan förenas med Trump-administrationens politik och beteende?

Tidigare försök att få till stånd ett eldupphör av en oerfaren och dåligt förberedd amerikansk specialsändebud har haft det förväntade negativa resultatet. Förstod Trump-administrationen någonsin att Rysslands förhandlingsmetoder , att ständigt hävda maximalistiska och orealistiska krav samtidigt som man dröjer med att optimera militära vinster vid frontlinjen, faktiskt var dess centrala uppdrag? Putins ständiga klagomål om den globala försummelsen av Rysslands nationella stolthet, bristen på respekt för dess makt och dess offergörande av det globala samfundet, bland andra klagomål, har gett färg åt sådana förhandlingar, som om det fanns behov av särskild kompensation enbart för detta. De som enbart handlar genom transaktionella utbyten av materiell betydelse som ett sätt att lösa denna konflikt kommer inte att inse att den ryska omedgörligheten förblir djupt rotad i argument som inte leder någonstans. Som en konsekvens manövreras amerikanska förhandlare rutinmässigt till att tvinga Ukraina att kapitulera medan Ryssland fortsätter att förstöra civil infrastruktur. I huvudsak kräver Trump-administrationen att Ukraina gör territoriella eftergifter till angriparen som om landet på något sätt var skyldigt till invasionen. I slutändan borde det inte vara förvånande att de pågående fredsförhandlingarna i Abu Dhabi kommer att avslutas utan en uppgörelse som innebär ett slut på den ryska aggressionen.

Ukrainas önskan är att behålla sitt språk och sin kultur, bevara sin unika historia och fungera som en oberoende, självförsörjande demokratisk stat, fri att umgås med likasinnade nationer. Likaså är landet redo att delta i ett samarbetsbaserat säkerhetsramverk som ger landet den garanti det behöver för att existera fritt från det repressiva inflytandet från sin ondskefulla granne, Ryssland. Något liknande språk finns i FN-stadgan som Ryssland öppet väljer att ignorera. Ukraina har offrat för mycket av sina bästa människor i detta krig för att acceptera mindre och är på samma sätt fast beslutet att hedra de tusentals utländska krigare som har kommit för att försvara det mot den ryska inkräktaren. Landet har utstått obevekliga attacker mot sin civilbefolkning och sina institutioner, bevittnat inkräktarens grymheter inklusive kidnappningen av sina barn, lidit av fördrivningen av miljontals av sitt folk och klarat vinterns extremiteter och ändå gör det motstånd. Dessutom har Ukraina en president som inte har backat från utmaningen och förblir motorn som driver dess öde. Och det är anmärkningsvärt att det finns andra som han som har fångat samma anda. Ukrainare har ett syfte i den här kampen, till skillnad från ryssarna som har vaga föreställningar om överlägsenhet, förstärkta av en samling citat ihopkokta från Kremls genomgripande propagandamaskin. Ukrainare kommer att kämpa för att existera . Det är inte något som lätt uppskattas av en transaktionist som ser affärsmöjligheter som ett medel för att nå ett mål i den här kampen. Tillvägagångssättet är för evigt hoppfullt, men det är fortfarande hållbart för dem som förhandlar för USA:s och Rysslands räkning i Miami.

Så kriget kommer att fortsätta. Flera författare har spekulerat i en mängd olika sätt det kan sluta på, många erkänner Putins önskan att behålla det han anser sig äga i de ockuperade territorierna i Ukraina och mer därtill. Men ett sådant resultat är inte säkert. Ett stort antal permutationer och kombinationer av faktorer kan leda till ett resultat något tidigare än väntat i den ständiga miljön i denna konflikt, oavsett om det är på slagfältet, utanför det, eller båda. Det som är viktigt för Ukraina i nuläget är det beständiga tillräckligt stödet för att upprätthålla kampen. Det är mycket uppenbart att ukrainare verkligen är kapabla att orsaka stor skada på både Rysslands militär och dess ekonomi. Vad det kan göra med Rysslands vilja att vidmakthålla detta krig – och fortfarande ge sig själv en framtid – kan snart avgöras.

Copyright @Kost Elisevich, MD, PhD 2026. Alla rättigheter förbehållna. All olaglig reproduktion av detta innehåll kommer att leda till omedelbara rättsliga åtgärder.