Vladimir Putins ondska sprider sig långt bortom Ukrainas gränser. Rysslands närmaste grannar i Europeiska unionen (EU) kan vittna om de olika sätt på vilka de hotas – manipulerad massmigration som försöker destabilisera den sociala ordningen, cyberattacker mot finansiella och statliga institutioner, desinformationskampanjer inriktade på samhälleliga missnöjen, sabotage, mord och andra metoder som ska utvecklas här. Territoriell närhet är dock inte en förutsättning för rysk intrång. Liknande tillvägagångssätt har tillämpats på andra nationer runt om i världen och särskilt i västvärlden, som Putin betraktar som sin arketypiska fiende på det sätt som är typiskt för hans sovjetiska uppväxt.
Under Putins ledning har Ryssland fått ett rykte om sig att förespråka exceptionism och därmed en känsla av berättigande, där rättfärdigande av olagliga invasioner av en grannnation som Ukraina kan byggas på torterade fantasipåhitt. Bland dessa finns en absurd föreställning om en fascistisk regim i Ukraina som hotar Rysslands överlevnad när landet måste anklaga sig självt för detsamma; en annan är en fantasi som uppstår ur 1800- talets rysk historieskrivning som hävdar att Ukrainas ursprung är en tidig version av Ryssland. Slutligen finns det upplevda hotet från Nordatlantiska fördragsorganisationen (NATO) som försöker undergräva Rysslands säkerhet när det i själva verket är Ryssland med sina historiskt imperialistiska ambitioner som utgör hotet, vilket de tidigare Warszawapaktsländerna i Östeuropa kan intyga. Dessutom har de baltiska länderna och, på senare tid, både Finland och Sverige förstått samma risker med att dela en gräns eller åtminstone någon närhet till demonen.

Den brutalitet med vilken Putins krig har förts i Ukraina är väl dokumenterad och för närvarande är det kärnan utifrån vilken hans kriminella verksamhet initialt kan bedömas. Omfattningen av hans insatser globalt kräver dock en granskning för att förstå varför de måste utmanas och besegras av det globala samfundet i stort. Mycket står på spel för den internationella ordning som etablerades strax efter slutet av världens senaste stora krig, för nästan 80 år sedan.
Det syriska inbördeskriget och den ryska aggressionen
Oroligheter i Syrien utbröt 2011 med en landsomfattande folklig protest som utmanade Bashar al-Assads repressiva regim, vilket speglade tidigare reaktioner på auktoritära styre i Egypten och Tunisien under den arabiska våren. Ett inbördeskrig utbröt efter en tungt beväpnad reaktion på oroligheterna från regimen, som stöddes av Ryssland och Kina. Båda lade in sitt veto mot efterföljande resolutioner från FN:s säkerhetsråd som fördömde Assads handlingar. Iran skickade vapen till Assad och dess filial i Libanon, Hizbollah, skickade stridande. År 2013 användes kemiska vapen mot rebellerna och dödade urskillningslöst oskyldiga civila i deras närhet. Ryssland var redan engagerat i ett tidigt skede av kriget till stöd för regeringsstyrkorna genom att tillhandahålla betydande vapen och utrustning.

I september 2015 gick Ryssland fysiskt in i kriget på Assads begäran för att hjälpa till att besegra hans syriska opposition och Islamiska staten Irak och Levanten (ISIL). En omfattande kampanj med flyganfall mot oppositionens fästen inleddes. Putins geopolitiska mål var tvåfaldigt, det första att minska USA:s inflytande i Mellanöstern och det andra att få ett strategiskt fotfäste längs Medelhavskusten och utvidga Rysslands räckvidd till Nordafrika och Rödahavsregionen. Ryska specialstyrkor och Putins legosoldat Wagner-grupp släppte lös sin egen sorts brutalitet och fokuserade sin expertis inom den brända jorden på civilbefolkningen lika mycket som på militära mål. Intressant nog riktade sig 80 % av Rysslands flygattacker under 2016 mot de syriska oppositionsmiliser som var engagerade i kampen mot ISIL, vilket utsatte det syriska samhället för extremistiska hot från en terroristorganisation. ISIL skulle dock slutligen förlora kontrollen över alla sina territorier i Mellanöstern år 2019 genom insatser från amerikanska, kurdiska och irakiska styrkor, trots Rysslands inblandning.
Enligt Syrian Network for Human Rights, en oberoende övervakningsgrupp baserad i Storbritannien (Storbritannien), hade ryska flyganfall ensamma dödat över 2 000 civila i mars 2016. Detta åstadkoms med hjälp av urskillningslös användning av klusterbomber, brandbomber innehållande aluminiumpulver och järnoxid som orsakade allvarliga brännskador, och termobariska vapen som detonerade ett aerosoliserat explosivt element som kvävde och brände dess offer. Den 30 april 2018, efter 31 månaders ryskt bombardemang, rapporterade samma övervakningsgrupp 7 700 civila offer, bland dem 1 851 barn under 18 år. Amnesty International har stämplat dessa krigsmetoder som brott mot internationell humanitär rätt, en fråga som den ryska militären är mer än välbekant med.

I slutändan verkar den ryska interventionen ha säkrat Assads maktövertagande och lämnat Syrien i ett dödläge med rebellstyrkorna. I mitten av 2023 hade Ryssland etablerat 105 militära platser i Syrien, och Assadregimen lovade att deras närvaro skulle vara permanent för att upprätthålla stabiliteten i landet. Rysslands två primära militärbaser består av Khmeimim-flygbasen i Latakia, en kuststad i norra Syrien, och en flottbas i Tartus, 85 kilometer söderut där en del av Rysslands norra flotta är förlagd, vilken för närvarande består av tre landstigningsfartyg. Ett nära samarbete mellan Iran, som har sin egen militära närvaro i Syrien, och Ryssland har funnits i landet sedan 2015.
Rysslands beväpning av syrisk migration
En flykt av huvudsakligen syriska migranter riktade mot Europa var resultatet av det extrema våldet under Rysslands bombkampanj till stöd för Assads egna styrkor. I början av 2016 nästan 129 500 anlänt sjövägen och ytterligare 1 545 landvägen, varav den stora majoriteten tog sig genom Grekland. Att utnyttja ett sådant massivt flöde av mänsklighet skapar inte bara gräns- och humanitära kriser utan också kaos och samhällelig splittring i de nationer som lämnas att hantera tillströmningen. Främlingsfientliga och nativistiska krafter driver fram politiska rörelser och populistiska känslor som inom ramen för europeisk demokrati kan skapa allvarliga splittringar som återigen skulle gynna Ryssland.
Allt detta bidrog inte bara till att orsaka politisk och social instabilitet i Europa, utan distraherade även västvärlden från konflikten som uppstod med Rysslands avsiktliga paramilitära invasion av Krim och östra Ukraina 2014, följt av den efterföljande olagliga annekteringen av Krim. Åtta år av konflikt fortsatte i Donbas, Ukrainas östra regioner, med ryska paramilitära operationer som stödde lokala subversiva element som konfronterade ukrainska styrkor före Rysslands direkta invasion i februari 2022.
Ironiskt nog, trots de problem som Ryssland orsakade i Syrien, blockerade de syriska flyktingars inresa eller utsatte dem för ytterligare fientlighet när de ansökte om asyl. Dmitrij Peskov, Putins talesperson, till synes omedveten om Rysslands inblandning i detta lidande, föreslog att de nationer som var ansvariga för att orsaka flyktingkrisen borde få bära kostnaden. Avsaknaden av asyl för syrier i Ryssland fick 5 500 av dem att fortsätta norrut för att passera genom gränsövergången Borisoglebsky-Storskog vid ungefär 70°N latitud till Norge innan denna inresa stängdes. Situationen för syrierna förvärrades av att vissa bötfälldes för att ha presenterat sig som papperslösa flyktingar hos inrikesministeriet. När de greps av polisen skickades de till migrationsförvar för att deporteras och återföras till konfliktzonen.
Rysk-vitrysk samverkan vid EU-gränsen
Rysslands partnerskap med Vitryssland och dess diktator, Alexander Lukasjenko, har utvidgat temat icke-militär hybridkrigföring och gett Putin ytterligare möjligheter att skapa gränskaos vid ytterligare en inresepunkt, den här gången hotande Polen och Litauen. År 2021, bara några månader före Rysslands invasion av Ukraina, lättade vitryska myndigheter visumkraven och uppmuntrade tusentals migranter från konfliktdrabbade länder i Mellanöstern, såsom Irak, Syrien, Jemen och Afghanistan, att anlända till Vitryssland. Resorna underlättades av det vitryska statligt drivna flygbolaget och migranterna inkvarterades på statliga hotell. Vitryssland hade dock brist på humanitärt bistånd på annat sätt, utan var snarare angelägna om att driva dem till sin 400 kilometer långa gräns mot Polen och grannländerna Litauen och Lettland. Vissa migranter dök upp med ryska visum, vilket tydde på att de hade underlättats genom Ryssland på andra sätt. Denna senare egenskap hade blivit mycket tydligare våren 2024.

Vid den tidpunkten var denna åtgärd till synes ett svar på EU-sanktioner som infördes efter Lukasjenkos brutala förtryck av politiska motståndare och demonstranter som utmanade hans omval 2020 efter 27 år vid makten. Valsystemet hade korrumperats av regimen, vilket gjorde det möjligt för Lukasjenko att behålla vad som i praktiken var en diktatur. Gränsturbulensen verkade strategiskt koreograferad för att passa Rysslands behov vid den tiden, eftersom ytterligare en stor ström av migranter till EU ytterligare skulle underblåsa social och politisk oro och uppmuntra högerextremister i EU att reagera. Hösten 2021, medan allt detta pågick, hade det blivit mer än uppenbart att Ryssland samlade trupper längs den ukrainska gränsen med en ökande sannolikhet för invasion.
Under tiden samlades inte bara migranterna i Belarus i stort antal längs EU:s gränser, utan de blev också alltmer aggressiva med våldsutbrott. Situationenförvärrades av den belarusiska gränspatrullens deltagande, som stödde illegal passage genom gränsen genom att dirigera migranter mot sårbara områden och genom att försöka blända de motsatta gränsvakterna med laserljus. Som för att belysa de två regimernas samverkan i denna krishöll Ryssland och Belarus militära övningar bredvid gränsen mellan Polen och Belarus, medan tusentals migranter var strandsatta under iskalla och alltmer ohygieniska förhållanden under senhösten. Vid det här laget hade cirka 15 000 polska trupper placerats ut vid gränsen som svar på det dödläge som hade utvecklats när EU försökte dämpa den påhittade krisen. Omfattande barriärer infördes och en 200 meter bred säkerhetszon skapades för att stoppa migrantflödet, men problemet har fortsatt än idag med Rysslands inblandning tydligare definierad.
Det rysk-georgiska kriget 2008
Innan Putin invaderade Ukraina attackerade han Georgien i augusti 2008. Oroligheter hade rått i Georgiens norra regioner Abchazien och Sydossetien sedan landet förklarades självständigt från Sovjetunionen 1991. En ryskstödd separatiströrelse i dessa två regioner var det nödvändiga underlaget för Putin att engagera sig i Georgiens angelägenheter när strider bröt ut i Sydossetien. Sedan 2001 hade Putin försökt undergräva regionens koppling till Georgien. Det som ytterligare föranledde Putins ambitioner i Georgien var Georgiens ökande västvänliga hållning och dess intresse av att gå med i Nato, som hade åtagit sig projektet vid toppmötet i Bukarest 2008. Ryska avsikter blev tydligare angående både Abchaziens och Sydossetiens framtid när Rysslands Nato-ambassadör gav en varning om att Ryssland skulle söka självständighet under sådana omständigheter. När georgiska styrkor ryckte in för att kväva våldet i Sydossetien stötte de på ryska trupper som olagligt hade flyttat in i regionen. Falska anklagelser om folkmord mot ryska civila i regionen gav Putin förevändningen att inleda ett fullskaligt krig mot Georgien, vilket rättfärdigade angreppet med den humanitära föreställningen att det var en "fredsupprätthållande åtgärd".

Rysk flygbombning följde inom och utanför Sydossetien, följt av en sjöblockad av Georgiens Svartahavskust. Ryssland erkände sedan Abchaziens och Sydossetiens självständighet, efter att ett eldupphöravtal förhandlats fram av Frankrikes president Sarkozy. Erkännandet utropades endast för att bekräfta deras autonoma status, som redan hade etablerats i början av 1990-talet men fortfarande var delar av Georgien. Kriget hade initialt fördrivit 192 000 människor och sex år senare hade över 20 000 mestadels etniska georgier fortfarande inte återtagit sina hem. År 2021 förklarade Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter Ryssland ansvarigt för kränkningar av under dess militära engagemang och år 2022 åtalade Internationella brottmålsdomstolen vissa ryska medborgare för krigsförbrytelser mot etniska georgier.

Ryssland har de facto tagit kontroll över både Abchazien och Sydossetien, trots att regionerna fortfarande internationellt erkänns som en del av Georgien. Dessutom har landet stationerat ett betydande antal militärer i var och en av regionerna, av vilka några nyligen har omplacerats för att strida i Ukraina. Fem permanenta militärbaser har etablerats enbart i Sydossetien. Förutom att erövra territorium kommer Ryssland att ytterligare utnyttja Abchaziens 213 kilometer långa Svartahavskustlinje där man försöker etablera en större flottbas i hamnen i Ochamchire trots det georgiska parlamentets. Hamnen är för närvarande hemvist för ett antal patrullbåtar från den ryska federala säkerhetstjänsten (FSB). Rysslands moderna historia av att göra anspråk på territorium under tvivelaktiga omständigheter har överensstämmit med dess allmänna politik för territoriellt förvärv genom militär ockupation, vilket var fallet i Kaliningrad efter andra världskriget.
Ryska cyberattacker mot utländska nationer
Cyberbrottslighet har blivit ett internationellt fenomen, till stor del inriktat på ekonomisk vinning. Ryska agenter under Putins regim inledde dock en process av cyberspionage som ett medel för hybridkrigföring för att ge Ryssland strategiska fördelar genom att undergräva vitala intressen inom de nationer som landet ansåg vara allierade mot det. Vid en Valdai-konferensdiskuterade Putin utrikespolitik under titeln "Ryssland och den föränderliga världen", där han nämnde användningen av "mjuk makt" i form av en matris av verktyg och metoder för att uppnå utrikespolitiska mål utan användning av vapen. Han föreslog att dessa metoder användes för att provocera fram extremistiska och nationalistiska attityder, manipulera allmänheten och blanda sig i suveräna nationers inrikespolitik, men nämnde inte att Ryssland redan var engagerat i liknande verksamhet. Ungefär samtidigt lade Valery Gerasimov, Putins chef för de ryska väpnade styrkorna och påstådd upphovsman till det som har kallats "Gerasimovdoktrinen", fram idén om en ny krigföringsmetod som krävde en integration av icke-militära förmågor för att ge strategiska fördelar genom att undergräva motståndarens säkerhet och politiska vilja.
År 2007 planerade Estland, ett tidigare satellitland till Sovjetunionen, att flytta ett ryskt minnesmärke över andra världskriget från sin huvudstad Tallinn, vilket fick en arg Putin att reagera genom att stänga av landets internet med en distribuerad denial of service (DDOS) cyberattack som pågick under en treveckorsperiod. Offentliga och privata organisationer drabbades av att statliga och kommersiella webbplatser överbelastades med skräptrafik som gjorde dem oåtkomliga. Detta var den första kända episoden där en nation hotade en annan nations säkerhet och självständighet genom en sådan attack. I efterhand bevisade Ryssland självt effektiviteten av denna typ av intrång som ytterligare ett medel för hybridkrigföring som snart skulle tillämpas på andra håll.
Både Georgien och Ukraina blev måltavlor för Ryssland även 2007, med införandet av "falska nyheter" i syfte att undergräva demokratiska principer och polarisera lättmanipulerade delar av samhället. År 2008, när Litauen förbjöd användningen av föråldrade sovjetiska symboler, vanställde ryska hackare webbplatser med symboler som var symboliska för det tidigare Sovjetunionen. En samordnad rysk militär och cyber-DDOS-aktion genomfördes för första gången under det rysk-georgiska kriget 2008, vilket störde Georgiens interna kommunikation. År 2009 inledde Ryssland cyberattacker mot två nationer allierade med landet i Oberoende staters samvälde, Kirgizistan och Kazakstan. I det första fallethandlade det om att tvinga president Bakijev i Kirgizistan att vräka en amerikansk militärbas. I det andra fallet gällde det ett klagomål mot en medieorganisation som publicerade ett kritiskt uttalande mot Ryssland av president Nazarbajev i Kazakstan.

En andra samordnad militär och DDOS-attack, 32 gånger större än den som utfördes mot Georgien 2008, äventyrade internetkommunikationen i Ukraina när rysk paramilitär intog Krim i mars 2014. I maj samma år, strax före Ukrainas presidentval, hackade Ryssland sin valkommission, även om ukrainarna snabbt löste problemet genom att gripa hackarna.
År 2015 upptäcktes det att den tyska förbundsdagens datornätverk hade penetrerats av ryska hackare i ett försök att få tillgång till tyska politikers och NATOs administrativa nätverk. Ytterligare oro väcktes 2016 när bevis presenterades för att Tysklands parlamentsval under det kommande året skulle bevittna rysk cyberinblandning i ett försök att försvaga den sittande förbundskanslern Angela Merkel. Rysslands utländska engagemang fortsatte, och hackare fick tillgång till det amerikanska demokratiska partiets datornätverk och e-postmeddelanden från dess tjänstemän, vilka sedan spreds globalt via WikiLeaks. Intrånget var uppenbarligen avsett att undergräva Hillary Clintons kandidatur till presidentposten. Finlands utrikesministerium fick 2016 besked om att det hade komprometterats av ryska hackare 2013 och att det vid den tidpunkten hade varit en del av en större kampanj som involverade över 50 nationer.
De senaste ryska cyberattackerna har orsakat kaos på sjukhus i Storbritannien, inom försvarsindustrin, inom flyg- och rymdindustrin och inom politiker i Tyskland och Tjeckien, samt inom kritisk infrastruktur i Sverige, Litauen, Polen och Slovakien. Mycket av aktiviteten har kopplats till en grupp ("Fancy Bear") kopplad till Kremls huvuddirektorat för Ryska federationens väpnade styrkor (GRU), eller helt enkelt den ryska militärens huvudsakliga underrättelsedirektorat. Attackerna fortsätter att ta fart globalt, särskilt i väst, med åtföljande ökad vaksamhet och motåtgärder som vidtagits i motsvarande grad.
Rysk legosoldatinvasion i Afrika
Ryssland har länge blandat sig i afrikanska nationers angelägenheter som den första av ett antal nationer som söker inflytande, även om dess aggressiva metoder och motiv har visat sig vara betydligt mer egennyttiga. Dess syfte har varit att utvinna rikedom och undergräva demokratier till stöd för auktoritära regimer med vilka överenskommelser lättare kan uppnås genom direkta transaktionella relationer snarare än att gå igenom tvetydigheterna i parlamentariska debatter. Förutom direkt militärt engagemang med utplacering av Kreml-anslutna legosoldater från Wagnergruppen till stöd för kupper, har Ryssland infört desinformationskampanjer, stört nationella val, bytt vapen för tillgång till resurser och gått om nationella säkerhetstjänster.

Ryssland har varit den främsta aktören för desinformation i Afrika och sponsrat 80 kampanjer i 22 länder och representerat nästan 40 % av alla sådana kampanjer. Dess inkludering tillsammans med Kina, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien och Qatar står för nästan 60 % av desinformationskampanjerna på kontinenten. Transnationella kampanjer, varav 16 tillhör Ryssland, har dykt upp och sprider antivästliga stämningar, där två framstående desinformationsaktörer med kopplingar till Ryssland har samlat en sammanlagd följarskara på sociala medier på mer än 28 miljoner. Wagnergruppen har använt desinformation för att specifikt rikta in sig på Mali, Burkina Faso och Niger i Västafrika. För att behålla makten har militärjuntor i Mali och Burkina Faso blivit beroende av ryskt stöd. Sedan juntan i Mali tog makten 2020 har den upprepade gånger brutit mot sitt åtagande om en övergångstidsplan samtidigt som den låtit landets säkerhets- och ekonomiska förhållanden försämras alarmerande. En separatistkoalition i Taureg-gruppen besegrade Malis styrkor och dess Wagner-allierade vid den algeriska gränsen, vilket visar att Ryssland bara har lyckats skapa större instabilitet genom sina handlingar och lidit av konsekvenserna. En liknande situation har uppstått i Niger efter miljonkupp i juli 2023, vilket har försämrat landets säkerhet, ekonomi och sociala välfärd. Alla framsteg som gjorts under tidigare demokratiskt ledarskap har i praktiken raderats ut, och islamistiska grupper skapar nu oroligheter och tvingar juntan att distribuera ryska legosoldater i utbyte mot gruvrättigheter i landets guldhaltiga regioner.
Med Putins mördande av Jevgenij Prigozjin, ledare för Wagnergruppen, år 2023 och gruppens införlivande i Rysslands militär, kan varje rimlig förnekelse från Putins regim av pågående systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter (t.ex. tortyr, plundring, summariska avrättningar, sexuellt våld) som begåtts av gruppen inte längre åberopas. I slutändan har rekryteringen av dessa ryssar bara lyckats förvärra det våld och den elände som folket lider. Tyvärr har vissa afrikanska ledare sett Ryssland som ett sätt att validera sitt maktgrepp och Ryssland har mer än gärna tillmötesgått dem utan att investera mycket i processen. Ett annat bra exempel på det senare har varit i kraft sedan 2020 i Centralafrikanska republiken (CAR) där Wagnergruppen har försökt utnyttja sina guld-, diamant-, uran- och oljeresurser i utbyte mot den säkerhet den erbjuder till stöd för Faustin-Archange Touadéras regim.
En avledande effekt av oroligheterna i Afrika, som förvärrats av Wagners legosoldater, har varit den massiva fördrivningen av folk i de olika konfliktzonerna, särskilt i Sahel och Centralafrika. Enbart i Centralafrikanska republiken var 722 000 internflyktingar i slutet av 2021. FN:s kontor för samordning av humanitära frågor uppskattade att mer än 60 % av befolkningen behövde akut hjälp. Många skulle ge sig ut på en norrutmigration till Tunisien och Libyen för att undkomma hungersnöden och våldet. Ryssland har i sin tur också etablerat två militärbaser i Libyen under kontroll av Wagners legosoldater, inbäddat GRU- och specialstyrkepersonal och flyttat in S300- luftförsvarssystem som för att säkra sitt fotfäste strategiskt nära södra Europa. Wagners personal har ytterligare engagerat sig i att underlätta illegal migration till Europa genom att förhandla med smugglare som har genomsyrat kusten. Precis som i fallet med migrationen västerut från Mellanöstern genom Vitryssland har det skett en betydande förflyttning av migranter mot Europas södra kust, särskilt Italien genom Nordafrika, i syfte att återigen destabilisera samhälleliga och statliga institutioner inom EU.
Rysslands marsch in i Venezuela
Rysslands önskan om att auktoritära regimer skulle slå rot i Venezuela förverkligades med den marxistiske ledaren Hugo Chávez 1999 på en populistisk plattform som lockade arbetarklassen och de fattiga. Putin kom till makten strax efter, år 2000, och engagerade sig i en ansträngning att dra in latinamerikanska nationer i Rysslands inflytelsesfär, ungefär som hans tidigare ledare i Sovjetunionen hade gjort med Kuba och Nicaragua. Men nu var avsikten bredare med hans vision att rekrytera nationer till en ny världsordning som skulle utmana den som leddes av USA. Chávez delade en stark anti-amerikansk känsla och gynnade snart relationerna med Ryssland, och stärkte dem genom inköp av militär utrustning till ett pris av mer än 4 miljarder dollar. Ytterligare avtal ingicks 2008 om samarbete kring kärnenergi, ett rymdförsvarssystem och tillhandahållande av atomubåtar senast 2020.
Chávez dog 2013 och efterträddes av sin vicepresident, Nicholás Maduro, i ett extra presidentval. Korruption hade slagit rot i det resursrika Venezuela under Chávez och blev ett mycket större problem under Maduro, vars demagogi har resulterat i politisk och socioekonomisk försämring med en ständigt växande förmögenhetsklyfta. Detta har manifesterats i hyperinflation, extrem fattigdom, matbrist, arbetslöshet, ett sviktande sjukvårdssystem, eskalerande brottslighet och dödlighet samt betydande emigration. Den senare blev en stor källa till svårigheter med de resulterande påfrestningarna som USA:s södra gräns utsattes för, särskilt under Biden-administrationen.

När Maduro "omvaldes" 2018 under omständigheter som ansågs vara bedrägliga av grannländerna EU, Kanada och USA, erkände Maduroregimen och lade, tillsammans med Kina, in sitt veto mot en resolution i FN:s säkerhetsråd som krävde nytt presidentval. Inom samma år, i utbyte mot Rysslands bistånd i form av lån och räddningspaket under de senaste åren, fick Ryssland äganderätt till stora delar av flera venezuelanska oljefält och kontroll över den framtida produktionen från två naturgasfält i Karibien. Dessutom tog man över 49,9 % kontroll över CITGO, Venezuelas helägda amerikanska företag, inklusive tre raffinaderier vid Gulfkusten i utbyte mot 1,5 miljarder dollar. I slutet av 2018 hade Ryssland investerat 1 miljard dollar i Venezuelas guldgruveindustri, och ytterligare kontrakt ingicks för att leverera 600 000 ton vete och för att modernisera och underhålla sin vapenrustning inom Venezuela.
Mitt i stridigheterna inom Venezuela, Maduros ifrågasatta auktoritet efter det falska valet 2018 och oron över Rysslands investeringar, började Putins Wagner-legosoldater komma in i Venezuela 2018 i syfte att skydda Maduro. Förutom att utbilda venezuelanska stridsenheter och regimvänliga miliser har Wagner-styrkor varit engagerade i att skydda oljeraffinaderier tillsammans med ett antal inhemska ryska kommersiella enheter. Utvinning av torium, en radioaktiv metall som kan användas inom flygindustrin såväl som i kärnreaktioner bland andra tillämpningar, har blivit ett annat fokus för skydd av Wagner vid etablerade ryska utvinningsverksamheter. Likaså har gruppen varit inblandad i illegal guldbrytning där mänskliga rättigheter har kränkts och miljöskador har uppstått.

Det omtvistade presidentvalet i Venezuela i juli 2024, tydligt korrumperat av omfattande statlig inblandning, har lett till att Wagners legosoldater har bland de venezuelanska säkerhetsstyrkorna under de efterföljande protesterna. Den nyliga ankomsten och den utökade närvaron av ryska krigsfartyg i Venezuela sammanföll med valet, som för att skicka budskapet att förstärkning fanns tillgänglig om det behövdes. Dessutom har Maduros senaste territoriella tvist om grannlandet Guyanas Essequibo-region lett till uppgradering av Venezuelas närliggande militära landningsbana, utbyggnad av militära anläggningar och byggande av en bro för att underlätta övergången till territoriet. Episoden har snarare verkat vara en distraktion för att avleda uppmärksamheten från valet. Men om USA skulle tvingas agera militärt i en eskalering av tvisten, skulle den ryska närvaron komplicera situationen.
Putins statsstödda kriminella handlingar
I juli 2024 en komplott av ryska agenter för att mörda Armin Papperger, verkställande direktör och styrelseordförande för Rheinmetall AG, den femte största vapenproducenten i Europa, genom ett samarbete mellan amerikanska och tyska underrättelsetjänster. Det var en av flera ryska planer på att döda chefer inom den europeiska försvarsindustrin som hade stöttat Ukrainas försvar mot Rysslands invasion. Som en annan del av Putins hybridkrigföringhar Ryssland engagerat sig i flera projekt som har inkluderat mordbrand i lagerlokaler, vandalism och bombplaner, alla en del av en utbredd sabotageoperation inom NATO:s medlemsstater riktad mot vapenförsörjningslinjer och de individer som är inblandade i deras tillverkning. De flesta, om inte alla, verkar vara kopplade till Rysslands underrättelsetjänst GRU.
Planeringen och genomförandet av sabotageattacker från Rysslands sida har eskalerat i år med avsikt att öka kostnaden för stöd till Ukraina. En proxymetod har antagits där Ryssland rekryterar sympatisörer online för övervakning och informationsinsamling följt av en eventuell förstörelse av den aktuella platsen. Operationerna verkar utföras på ett sätt som håller sig under tröskeln för att anstifta en vresig militär reaktion. Dessa interventioner är bekanta för Putin med hans kunskap om spionageoperationer utförda av sovjetisk säkerhetspersonal. Under kalla krigets tidiga dagar på 1950-talet hade Sovjet gömt lager av sprängämnen och vapen över hela Västeuropa och möjligen USA med fastställda planer på att aktivera dem på order, men vilka aldrig förverkligades. Platsen för dessa lager har till stor del förblivit oupptäckt av väst, även om de säkerligen är kända för Putin.
Putin har återinfört ryska statssponsrade mord och går tillbaka till 2004, tidigt under hans presidentskap, då den tjetjenska vicepresidenten Zelimkhan Janderbijev, en nationalist som sökte självständighet för Tjetjenien, avrättades i Qatar av två ryska agenter. En serie förgiftningar av ryska exil- och oppositionsfigurer på utländsk mark har följt, vissa framgångsrika, andra mindre framgångsrika. De som inträffar inom Ryssland har en mer våldsam profil – skjutningar, explosioner, "fall" från fönster eller nerför flera trappor, hängning. Vetskapen om att de individer som avrättas är medborgare i andra nationer vänder blad när det gäller sådana brotts natur. Man måste ifrågasätta om den nation som är ansvarig för dem kan tvingas ta konsekvenserna på ett sätt som tvingar den att avstå, ungefär som den borde ha tvingats göra när den först invaderade Ukraina 2014.
Putin, Sovjetunionen
Putin verkar ha övertygat sitt folk om behovet av ett Storryssland, ett land som utropar sig till dominant bland andra nationer, att frukta för sin storhet så att det kan leda andra i en ny världsordning inom vilken andra auktoritära regimer kan känna sig tvungna att höra hemma. Han har misslyckats, men andra inom hans regim kommer att undra om de kan återuppfinna sig själva och anta en liknande diktators persona med liknande avsikter. Sovjettidens mentalitet kvarstår med behovet av att delta i en kapplöpning för att förbättra andra militärt till varje pris. Territoriella vinster och globala fördelar prioriteras vida över Rysslands folks välfärd. Putins ansträngningar att utöva sådana ondskefulla handlingar globalt kommer att bli väldigt lite i slutändan när hans nation har övervunnits militärt och ruinerats ekonomiskt medan den ligger utsträckt inför Kina. Det exempel han har satt med sin auktoritära styrelseskick, precis som ledarna i Sovjetryssland genomförde före honom, för hans nation återigen till katastrofens rand. Genom att göra det har Putin verkligen satt Ryssland i dålig dager genom de kriminella handlingar han har vidtagit världen över och visat för det globala samfundet den sorg de i sin tur har orsakat. Mycket kommer att lämnas oförlåtet och ihågkommet.
Europa måste sluta frukta rysk hegemoni och tanken på att återuppleva det förflutna. Västvärlden måste se slutet på en återkommande mardröm orsakad av ännu en rysk regim som inte kan lära av sitt förflutna och sin egen repetitiva cykel av misslyckanden. Det är dags för en annan rysk styrelseform som ser till hela nationens behov snarare än att välja ut urbana centra och slutar skapa falska illusioner om framsteg när så mycket misslyckas runt omkring den. Auktoritära personer ser på de meningslösa aspekterna av demokratin – ett rättsväsende som ibland misslyckas med sitt uppdrag, en lagstiftande församling som blir så polariserad att framstegen försenas, en verkställande makt som vacklar i sitt omdöme – och tror att det finns ett bättre sätt att fatta beslut helt enkelt i händerna på en autokrat och en kader av lojala sykofanter. I efterhand kan de dock upptäcka för sent att den energi som läggs på argument inom demokratiska institutioner verkligen banar väg för en varaktig nationell välfärd och säkerhet. Demokratier själva misslyckas när den energin försvinner, och trångsynta populistiska föreställningar slår återigen rot och återför nationen till en auktoritär mardröm.
Copyright @Kost Elisevich, MD, PhD 2024. Alla rättigheter förbehållna. All olaglig reproduktion av detta innehåll kommer att leda till omedelbara rättsliga åtgärder.
2 tankar om “Den globala ryska koppsjukan”
Kommentarer är stängda.