Sedan starten och fram till nyligen har ett asymmetriskt krig pågått i Ukraina. Det har utlöst anmärkningsvärd innovation från Ukrainas sida men har också hindrat dess militär från att genomföra sina krigsinsatser med samma strategiska alternativ och fördelar som den ryska inkräktaren hade tillgång till. Defensiva vapen tillhandahölls tidigt under krigets gång och användes med stor effekt för att avvärja ryssarna från en stor del av deras inledande territoriella vinster.
Offensiv beväpning med långdistanskapacitet för att rikta in sig på militära platser på ryskt territorium nekades dock av rädsla för att provocera Ryssland, trots att Ryssland tilläts agera ostraffatoch förstöra civil infrastruktur och militära installationer på ukrainskt territorium från samma platser eller från sitt eget luftrum. Problemet med att återta ryskockuperat territorium i Ukraina förvärrades av den uppenbara bristen på flygstöd som krävdes i Ukrainas motoffensiv, återigen till synes av samma anledning. Strategin med stegvis upptrappning av leveransen av lämplig beväpning för att möta krigets krav har varit ogenomtänkt och har bara bidragit till att förlänga ett brutalt krig som har kostat ett betydande antal oskyldiga liv.
Det verkar som att västvärlden, och särskilt USA, har haft intrycket att Rysslands agerande i krig på något sätt har förändrats jämfört med det som bevittnades under andra världskriget. Det har det inte. Alla de element som normalt tillskrivs terroristoperationer är tydliga i den ryska militären – massavrättningar, bristande respekt för civilbefolkningens välfärd, urskillningslösa bombardemang, tortyr, våldtäkt och bortförande av barn. Det är en återspegling av både medfödd rysk grymhet och en fruktansvärd brist på militär disciplin. En förhandlad lösning på denna konflikt förblev i vissas ögon en möjlighet om man avstod från att vidta åtgärder som faktiskt skulle få slut på denna fulhet. Att tiden har varit till Ukrainas fördel, särskilt med tanke på den brutala karaktären av detta ryska krig.
I verkligheten tycker det ryska ledarskapet om att verka inom en tillverkad "gråzon" där väst öppet uttrycker oro för att vissa av dess handlingar i Ukraina, hur indirekta de än är, kan verka hota ryskt territorium, dess ekonomi och finanspolitiska välbefinnande eller minska dess förmåga att upprätthålla militär jämvikt med Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato). Ryssarna tycker faktiskt om att hota andra med dolda och ibland öppna hot om kärnvapenrepressalier för alla förslag från väst om att blanda sig i vad Kreml anser vara dess privata regionala angelägenheter. Västlig tvetydighet och tvekan skapar gott om utrymme för Ryssland att manövrera och fortsätta att använda alla tillgängliga medel för att begå sina brott mot mänskligheten.
Kärnvapenupptrappning medför utsikter till ett världskrig som, när det väl utlösts, kan visa sig katastrofalt för alla, så att undvikande av en tröskel för ett sådant resultat har varit målet. För Vladimir Putin förvandlades det som först verkade vara en begränsad "special militär operation" som lätt hanterades av hans överdimensionerade militära styrka snabbt till ett fiasko. Att Ryssland skulle ta till kärnvapen skulle vara ett erkännande av dess misslyckande med att föra ett konventionellt krig mot en mindre motståndare, även med västerländskt stöd. En sådan förödmjukelse skulle vara en påminnelse om dess ödesdigra krig 1904-05 med ett mycket mindre Japan när tsarryssland försökte ta om Manchuriet i Fjärran Östern. Tsar Nikolaj II tvingades slutligen förhandla fram en USA-förmedlad fred med Japan efter att en stor del av Rysslands till synes formidabla baltiska flotta hade sänkts.

Putin hade medgett att han bara skulle använda kärnvapen för att vedergälla en första kommande kärnvapenattack mot Ryssland eller för att svara på en händelse som hotade den ryska statsbildningen. Han har dock valt att börja flytta sina kärnvapen som för att antyda en beredskap att slå till av någon ännu okänd anledning. Andra som finns i den ännu mer galna utkanten av Putins kamrat, vice ordföranden i Ryska federationens säkerhetsråd, Dmitrij Medvedev , som ett exempel, eller mediepropagandister , Sergej Karaganov och Dmitrij Trenin, har varit ivriga att visa sin karakteristiska bravado genom att främja idén ytterligare, troligen som skunk för Putins plan att öka utsikterna. I slutändan bör Putins tendens att säga en sak och göra en annan beaktas – men bara i en mycket begränsad utsträckning. Den stora okända för Putins regim, utöver vad som kan ha förvarnats privat, återstår att vara det slutgiltiga svaret på en sådan handling. Även Kina tvekar till rysk kärnvapenupptrappning eftersom den ses som en möjliggörare för detta krig och därför är föremål för globalt fördömande. Vad det skulle innebära för dess globala handelsrelationer, bland andra samarbetsprojekt, kan vara en annan faktor som den måste överväga på lång sikt.

Hur ska denna konflikt uppfattas?
I sin bok, A Conflict of Visions: Ideological Origins of Political Struggles (William Morrow & Co, 1986), skiljer Thomas Sowell, senior fellow vid Hoover Institution, mellan "begränsade" och "obegränsade" visioner om hur världen fungerar. En begränsad vision söker fredlig lösning genom avvägningar där en viss grad av rättvisa råder, medan en obegränsad vision kräver att korrekt rättvisa skipas för att helt befria konflikten. Ekonomen Arnold Kling ramar in karaktäriseringen som skillnaden i hur ett visst samhälle kan betraktas. De med en begränsad vision av händelser tenderar att tro att en inbäddad kulturell kunskap om ett samhälle innehåller mer visdom i motsats till de med en obegränsad vision som tror att lösningar bättre uppnås genom kunskap uttryckt av de upplysta och moraliska elitmedlemmarna i det samhället.
Churchill beskrev Ryssland en gång som "en gåta, insvept i ett mysterium, inuti en gåta", men nu förstås det kanske bättre genom sammanfattningen av sin historia under 1900- talet och första kvartalet av 2000-talet. Vant vid auktoritärt styre där media och rättsväsendet till stor del är underordnade en starkt centraliserad regeringsmakt, har det ryska samhället till största delen accepterat sitt öde och sina begränsningar i sitt uttryckssätt för en upplevd säkerhet mot ett Kreml-tillverkat hot från väst. Infusionen av en överväldigande känsla av nationalism i kombination med ett återupplivande av Rysslands historiska religiösa spiritualism av Putins regim har blivit substratet för Kremls väletablerade propagandamaskin som vidmakthåller sin tirad mot väst. Dessa drag är så inbäddade i Rysslands samhällsläge att det verkar som om både "begränsade" och "obegränsade" visioner av den nuvarande konflikten gäller. Det finns en nödvändig uppskattning för Rysslands kulturella bakgrund, precis som det finns ett behov av att förstå Kremls omedgörlighet och auktoritära tankesätt som genomsyrar det ryska samhället och som bara önskar ett mycket specifikt resultat av konflikten.

Den ryska nationalkänslan med sin historiska andliga underton har rekryterats för krigsändamål av en ondskefull regim med imperialistiska avsikter. Resultatet har blivit att Rysslands självbild har blivit oförsonligt polariserad. Problemet med Ryssland i denna kontext är dess ledarskaps brist på moral. I slutändan måste västvärlden fatta ett beslut om huruvida den ska fortsätta sin 80-åriga oenighet med Ryssland eller avsluta den genom att stå på slagfältet i Ukraina. Det finns två frågor som för närvarande spelar in som skulle kunna avgöra krigets rättmätiga slut.
Beväpning och territoriellt engagemang
Ukrainas försvar har allvarligt påverkats under de senaste månaderna på grund av bristande finansiering för att tillhandahålla ammunition, till stor del en följd av att den så kallade pro-Putin-flygeln av republikanska representanthusets ledamöter har försenat arbetet. Detta resulterade i förlust av territorium som nu måste återtas till en högre kostnad. Oförmågan att effektivt vedergälla med utländsk ammunition mot militära installationer på ryskt territorium har varit ett betydande handikapp i Ukrainas strategi under hela kriget och särskilt för att motverka den senaste ryska invasionen i nordöstra delen av landet.
Dilemmat löstes delvis när president Joe Biden godkände begränsade attacker med amerikanska vapen mot ryska militärinstallationer belägna på ryskt territorium. Detta skedde trots farhågor om att Ukraina nyligen hade förstört avlägsna ryska radarstationer, av vilka vissa fungerade som tidiga varningssystem för kärnvapenattacker och därmed hotade maktbalansen. Begränsningar infördes för attackdjupet inom Ryssland, även om det verkar som att frågan är en fråga om gottfinnande med tanke på den faktiska platsen för uppskjutningsplatser och operationscentra.
Det är olyckligt att det tog så lång tid innan ett sådant beslut fattades, där ömsesidiga åtgärder skulle ha varit berättigade i ett mycket tidigare skede av kriget, i likhet med Rysslands användning av nordkoreanska eller iranska förordningar på ukrainskt territorium. Finland hade lagt fram idén om sådana vedergällningsattacker inom Ryssland i februari i år och i början av maj hade Storbritanniens utrikesminister, David Cameron, redan sagt att Ukraina hade rätt att använda brittiskt levererade vapen i gränsöverskridande attacker. Sammanlagt har 14 länder, i detta skede, yrkat på att Ukraina ska tillåtas använda sina utlandstillverkade militära tillgångar för att attackera inom Ryssland.

Ärendet är inte helt över med tanke på de uttryckliga begränsningar som Ukraina har infört när det gäller användningen av långdistansattackkapacitet, även om USA:s utrikesminister, Antony Blinken, har lämnat möjligheten öppen att utöka räckvidden för sitt MGM-140 Army Tactical Missile System (ATACMS) inom Ryssland. Likaså är den länge efterlängtade ankomsten av amerikanska F-16-stridsflygplan från Nederländerna, Danmark, Norge och Belgien nära förestående. Uppgraderingen av flygkrigföringen kommer inte bara att ge ökat skydd inom luftförsvaret utan också möjliggöra kapacitet för målinriktning av offensiva operationer utöver att ge skydd för Ukrainas egna offensiva manövrer. Medvedev har på signal upprepat sitt kärnvapenhot mot NATO för sådana åtgärder, men i övrigt har han och andra i hans gelikar brist på andra alternativ.

De nya förmågorna utökar den redan utbredda användningen av ukrainskt tillverkade obemannade flygvapen på ryskt territorium. Dessa har till stor del riktat in sig på ryska militära installationer, flygfältoch konvojer samt relaterade tillverkningsanläggningar. På senare tid har oljeraffinaderier, depåer och hamnar attackerats för att hindra Rysslands export av fossila bränslen, som betraktas som den primära inkomstkällan för dess krigsekonomi.
Tillhandahållandet av precisionsleveranser av ammunition med en räckvidd på mer än 290 kilometer ger Ukraina också möjlighet att rikta in sig på vilken militär installation som helst på Krim, inklusive dess kustregioner. Halvön har blivit alltmer isolerad med hjälp av både flyg- och marina drönarattacker, kustmissilattacker och direkta sabotageoperationer . Rysslands förmåga att förse sina landbaser på Krim har äventyrats med en progressiv förlust av transportkapacitet från det ryska fastlandet. Tung tågtrafik över Kertjbron hindrades efter att skador orsakade av missilattacker och förstörelse av färjeplattformar och landstigningsfartyg över kanalen har stoppat utrikestransporter. Alla försök att slutföra järnvägsförbindelser landvägen genom sydöstra Ukraina är nu också tveksamma eftersom detta territorium ligger inom räckhåll för ATACMS.

Ekonomisk hållbarhet
Västliga sanktioner har skärpts för att avskräcka Ryssland från att fortsätta kringgå tidigare restriktioner, särskilt vad gäller export av fossila bränslen. Utöver detta beslaget av tillgångar i Rysslands centralbank (CBR), som för närvarande finns inom valutareserven, fått förnyat fokus som ett sätt att tillhandahålla medel för Ukrainas omedelbara behov och dess senare återuppbyggnad. Den amerikanska kongressen antog den 20 april 2024 en lagstiftning som ger Ukraina 61 miljarder dollar i bistånd. I lagförslaget ingick en bestämmelse som gör det möjligt för Biden-administrationen att överlämna CBR-tillgångar på mer än 5 miljarder dollar till Ukraina, i enlighet med lagen om återuppbyggnad av ekonomiskt välstånd och möjligheter (REPO) för Ukrainare, som infördes i senaten i juni 2023. En rapport om verkställandet av detta beslut ska lämnas tillbaka till kongressen inom sex månader.

Det som återstår är Biden-administrationens vilja att genomföra åtagandet. Den vill samråda med medlemmarna i G7 och EU:s 27-medlemmar så att vi, som den nationella säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan uttrycker det, "alla agerar tillsammans". EU har dock redan gått vidare med att beslagta vinsterna som genereras genom investeringar i sina egna CBR-tillgångar, varav den stora delen innehas av den Brysselbaserade värdepappersförvararen Euroclear. Den årliga räntan uppskattas uppgå till 3,3 miljarder dollar, varav 90 % skulle användas för inköp av vapen och 10 % för icke-militärt bistånd, med den första utbetalningen till Ukraina i juli. Lagligheten av processen i USA har varit en debattfråga under en tid, även om framstående juridiska auktoriteter och ekonomer i USA har argumenterat för det.
Oro har uttryckts för att ett sådant drag kan få en nation som Kina, en betydande innehavare av amerikanska statsobligationer, att ifrågasätta klokheten i att hålla sina tillgångar i amerikanska dollar (USD). Förflyttningar av sådana summor skulle kunna skapa risker för USA inom det globala finanssystemet. Utmaningen för Kina, å andra sidan, med sitt eget osäkra ekonomiska läge, skulle vara att hota sitt eget ekonomiska välbefinnande genom att reagera förhastat med en sådan åtgärd. Fram till 2023 har större delen av Kinas valutahandel avvecklats i USD, även om det har skett en gradvis ökad användning av den kinesiska yuanen (CNY) för både inhemska och globala betalningar sedan 2010, till synes för att minska sitt beroende av USD. Andra nationer som Brasilien och Argentina har också planerat att använda CNY i valutatransaktioner.
Scenariot med en resulterande minskning av USD:ns dominans, vilket hotar dess reserver och minskar kraften i västerländska sanktioner, är osannolikt med tanke på de utmaningar som Kina fortfarande står inför – dess bräckliga ekonomi som begränsar användningen av yuan, det faktiska utbudet av yuan globalt påtvingat av dess strikta kapitalkontroller och USD:ns fortsatta dominans på utländska börser. Dessutom sker en majoritet av yuanhandeln mot USD, och 50 % av dess valutareserver uppenbarligen består också av USD. Tillväxtmarknader har mött brist på USD i Afrika, Sydasien och Sydamerika, vilket tvingar dem att istället använda yuan. Denna trend skulle kunna vändas om USA vidtar åtgärder för att åtgärda dessa brister.
Det är upp till den stora majoriteten av civiliserade nationer att bedöma huruvida en enskild nations handlingar har överskridit gränserna för civilisation och moral. Och genom att göra det, att motivera en tillräckligt allvarlig och med minimal kostnad för mänskligt liv för att stoppa den. Det överhängande hotet om ekonomisk kollaps genom fortsatta sanktioner och beslagtagande av tillgångar är säkerligen ett sådant sätt att ställa uppenbar brottslighet inför rätta.
Sammanfattning
De begränsningar som Ukraina utsattes för i användningen av utländsk ammunition inom Rysslands territorium under hela kriget var kortsiktiga och visade en bristande förståelse för Rysslands egna begränsningar med tanke på de hot landet skulle ha utgjort i början. Rysslands observationer av tidigare amerikanska regeringars agerande i samband med det ständiga syriska kriget, de ryska invasionerna av Georgien 2008 och sedan Krim 2014 gav Putin den uppmuntran han behövde för att fortsätta med den mer fräcka attacken mot Ukraina som helhet 2022. Det stegvisa ammunitionsstödet som Ukraina fick lyckades senare ge ett adekvat försvar men misslyckades med att visa Putin vad USA och väst annars kunde ha visat honom vara en konsekvens av hans felberäkning. Tvekan inför personer som Putin är inte olik den som Adolf Hitler fick när han ockuperade Rheinland 1936 medan väst stod åt sidan och sedan hotade med krig om Sudetenland-frågan 1938, innan väst prutade bort det bara för att falla ner i ett världskrigs avgrund.
Den ganska försiktiga reaktionen under rådande omständigheter att tillåta Ukraina att använda utländsk ammunition på mycket begränsade områden i Ryssland utan att ge landet någon form av skönsmässig bedömning för att rikta in sig på ytterligare strategiska militära platser är återigen en demonstration av den ambivalens med vilken detta krig medieras utifrån. Det är tydligt att Ukraina inte har hanterat detta krig med samma respektlöshet för civilt liv och infrastruktur som Ryssland har gjort. Varför finns det ingen vilja att ge landet medel för att åtminstone ungefär lika mycket kunna använda den våldsnivå som ska användas mot Ryssland, eftersom det senare har inlett sin olagliga invasion av Ukraina?
Man måste också ta itu med att utnyttja de negativa ekonomiska konsekvenserna för Ryssland, särskilt beslaget av alla utländska investeringar i tillgångar som tillhör CBR inom USA, EU och andra länder, inte bara de räntebetalningar som de erhållit. Är det osäkert vem som är den enda gärningsmannen i detta krig? Det är varken Nato eller USA, som Putin och hans onlinetroll och vilseledda västerländska experter. Det är inte någon nazistregim i Ukraina som har hotat Rysslands självständighet. Den skada som Ryssland har orsakat kräver gottgörelse som gärningsmannen måste hållas ansvarig för. Ryssland är oförmöget att ta på sig skulden för sina missgärningar och den enda verkligheten här kräver att landet betalar för dem på något annat sätt. Upplevda rättsliga begränsningar gällande internationell finansreglering bör inte ses som att de åsidosätter humanitära behov i situationer där uppenbar kriminell orättvisa begås, särskilt när enskilda nationella lagstiftningsåtgärder har gett möjlighet att ta hand om saken.
Efter 25 månaders krig är tiden inne att agera beslutsamt och få ett slut på konflikten. Till de i kongressen som menar att administrationen tillhandahåller en "strategi" för USA:s inblandning i kriget, låt dem först själva svara på hur det kommer sig att USA, sedan slutet av andra världskriget, har spenderat biljoner dollar på att jaga en illvillig motståndare, Ryssland, runt om i världen, bara för att befinna sig på ett slagfält i Ukraina där medlen för att få slut på problemet slutligen ligger framför dem? Strategin är enkel. Läs ovanstående.
Copyright @Kost Elisevich, MD, PhD 2024. Alla rättigheter förbehållna. All olaglig reproduktion av detta innehåll kommer att leda till omedelbara rättsliga åtgärder.