Rysslands anfallskrig i Ukraina är omgivet av en sammanflätning av flera faktorer, vissa uppenbara och andra inte så tydligt, var och en med sin egen dynamiska och skiftande betydelse. Det som är oklart om kaos är dess relativa oförutsägbarhet under akuta omständigheter. Den därmed följande oförutsägbarheten gör det svårt att förutse var och när en kritisk punkt nås som kommer att diktera ett slut på konflikten eller bestämma en tydlig och oundviklig väg mot det målet.
Varje adekvat diskussion som försöker förutsäga resultatet av ett krig måste gå bortom argument om relativ militär styrka (dvs. numerisk överlägsenhet hos stridande och beväpning) och beakta faktorer som relaterar till ekonomisk hållbarhet, allmän stämning och vilja, historiska klagomål som kommit upp till ytan, förtroende för ledarskap, stödjande allianser och den geopolitiska arenan. Deras individuella inverkan, permutation eller kombination och tidpunkten för leverans har betydande konsekvenser för angriparen. Vladimir Putins krig är just en sådan fråga. Det har malt ner sig till ett skenbart militärt dödläge i ett dödfält som vi kallar Östra Ukraina, territorierna Donetsk, Luhansk, Kherson och Zaporizjzja, som Putin dumt nog skyndade sig att utropa till ryska federala undersåtar ungefär på det sätt han ansåg Krim vara. Skulden för dödläget faller på rysk militär inkompetens och västvärldens ljumma svar på ukrainska begäranden om snabb leverans av kritisk offensiv vapen.

Kriget närmar sig sitt tvåårsmärke den 24 februarioch förutsägelserna tyder på fortsatt brutalt fram-och-tillbaka-möte, som slutar i en oundviklig "förhandlad lösning" som enligt publicerade uppgifter innebär en faktisk överlämnande av viktigt ukrainskt territorium och dess folk till en internationell brottsling, hans kleptokratiska regim och ett sviktande styrelsesystem. Innan denna mindre idealiska lösning nås måste man klargöra hela den nuvarande situationen, och det genom att beakta detaljerna i flera viktiga faktorer som spelar roll.
Militärt engagemang
Absolut tillförlitlighet vad gäller antalet krigsoffer från de nuvarande otaliga tillgängliga källorna är inte möjlig av skäl som rör faktiska rapporteringsfel, dubbelarbete och incitamentsbias. En rimlig approximation av den vitt skilda omfattningen av förluster kan ibland uppnås genom en omfattande bedömning av data från flera källor samtidigt som man väger inverkan av bias inom individuellt rapporterade källdata. En studie, som slutfördes i februari 2023 efter det första året av Rysslands krig, identifierade till exempel i sin modell att ryska personalförluster vida översteg ukrainska förluster med en hastighet av 5,53 till 1 (76 687 vs 17 223). Den 21 september 2022, sju månader in i kriget, rapporterade Ryssland en personalförlust på 5 937 stridande medan Stanford-modellen, baserad på rapportering från ett antal källor, redan hade uppskattat en förlust på 31 532. Fem månader senare, efter att året avslutats, lade modellen till ytterligare 45 155 ryska döda, vilket gav en mycket närmare uppskattning av de 110 000 offren (dvs. döda och sårade) från läckta amerikanska underrättelsedokument med hänvisning till den ryska federala säkerhetstjänsten (FSB). Faktiska amerikanska uppskattningar av ryska offer vid den tidpunkten uppgick till 200 000.
Det är anmärkningsvärt i studien att det inte finns någon systematisk partiskhet i de ukrainska rapporterna om deras egna militära dödsfall. Uppdaterade uppskattningar av ryska förluster fram till idag är för denna uppsats syften hämtade från de som rapporterats av Ukrainas väpnade styrkor (AFU), eftersom de är de mer tillförlitliga, med förbehållet att viss överskattning måste förstås. Motiveringen här måste se till sannolikheten att det är viktigare för Ukraina att korrekt rapportera ryska förluster, antingen bevittnade eller uppskattade, för att bedöma sin egen militära effektivitet, med tanke på begränsningarna i sina egna resurser. Å andra sidan är det mer sannolikt att Ryssland, som angripare, förser sin egen allmänhet med bevis på en förmodad och förväntad taktisk överlägsenhet för att upprätthålla det stöd det behöver, främja rekryteringsinsatser och undvika att bli utsatt för sin otillräckliga militära prestation.
Även om den ryska militären har visat tecken på förbättringar i sin krigföring under det senaste året, har förändringen på senare tid till stor del gällt den defensiva strategin, vilket är märkligt för en angripare, men förståeligt med tanke på hotet att förlora ytterligare mark på grund av misslyckandena i sin offensiv. Nyligen rapporterade rapporter från AFU har indikerat att den ryska stridsdödligheten närmar sig 371 000 per den 14 januari 2024. Avhemmade amerikanska underrättelsedokument uppskattade de ryska förlusterna, både döda och skadade, till 315 000 i december 2023, och tillägger att förluster i personal och vapen ledde till att dess militära modernisering försenades med 18 år.
För att återfå lite momentum sänktes de ryska rekryteringsstandarderna, och "delvis friska" män blev nu berättigade till värnplikt tillsammans med fångar och tidigare svartlistade individer . För att förvärra saken minskade den begränsade utbildningen oundvikligen chanserna att överleva i strid och verkar nu ha accelererat dödligheten i strid med tiden. Den genomsnittliga överlevnaden för en nyrekryterad rysk soldat sjunker till inom 4,5 månader. Den ökade ansträngningen med rekrytering hotar att vända den allmänna opinionen i en negativ riktning, särskilt när regionala och rasliga orättvisor blir uppenbara bland dem som faktiskt tas i värvning.
Rysk beväpning har på liknande sätt drabbats av konsekvenserna av en ogenomtänkt rysk offensiv strategi, där AFU rapporterar förluster av mer än 11 300 pansarfordon (APV), 6 000 stridsvagnar, 8 700 artillerisystem och nästan 1 000 flerraketsystem (MLRS). Uppskattningarna varierar återigen kraftigt mellan andra källor; dock visade en metaanalys av rapporter om militära förluster under krigets första år en uppskattad förlust av 3 380 ryska stridsvagnar, vilket ligger i linje med AFU:s uppskattning för kriget när det närmar sig tvåårsstrecket. Följaktligen har flera åldrande modeller från sovjettiden tagits ur lager för att renoveras för att komplettera utplaceringen i Ukraina.
Den ryska flygkampanjen har inte heller fortskridit väl, med förlusten av över 320 flygplan och ytterligare ungefär lika många helikoptrar. Här ingår förstörelsen av 26 Sukhoi Su-34 jaktbombplan av en flotta på färre än 150. Minst fem fjärde generationens Su-35S-jaktplan har förlorats och ytterligare ett eliminerats genom "egen" eld från en rysk S-300 luftförsvarsmissil i södra Ukraina. I augusti 2023 förstörde en ukrainsk specialoperationsgrupp en Tupolev Tu-22M3 strategisk bombplan och oskadliggjorde två andra i en markoperation djupt inne på ryskt territorium. Sommaren 2023 hade mellan 84 och 130 av Rysslands cirka 900 taktiska flygplan redan förlorats . I januari 2024 förstördes ett högt värderat ryskt Beriev A-50 luftburet varnings- och kontrollflygplan (AWAC), som används för att rikta in sig på långdistansmissilanfall och för att upptäcka när luftförsvarssystem aktiveras, över Azovska sjön . Ett medföljande Ilyushin IL-22M-kommandoflygplan, som också användes för att övervaka militära operationer, ådrog sig omfattande, möjligen irreparabla, skador på stjärtfenan och flygkroppen i samma attack. Rysslands Wagner-legosoldatstyrka var själv ansvarig för att skjuta ner ett IL-22M-flygplan utöver flera transport- och attackhelikoptrar under dess myteri sent på våren 2023. Ett annat Beriev A-50M AWAC förstördes av en drönarattack utförd av vitryska partisaner på ett flygfält nära Minsk i februari 2023. Endast nio sådana strategiska flygplan hade rapporterats vara i aktiv tjänst i den ryska rymdförsvarsmakten.

Trots avsaknaden av ukrainska krigsfartyg i Svarta havet har en mängd olika strategier som Ukraina använt effektivt utarmat Rysslands marina närvaro med elimineringen av 24 krigsfartyg, inklusive Rostov na Donu, en dieselelektrisk ubåt av Kilo-klass som togs i drift 2014. Bland de andra anmärkningsvärda förlusterna fanns Moskva, en kryssare med styrda roboter och flaggskepp i Rysslands Svartahavsflotta, som sänktes våren 2022, Novocherkassk, ett stort amfibiskt anfallsfartyg, samt en minröjningsfartyg, tre landstigningsfartyg, tre mindre landstigningsfarkoster och nio patrullbåtar. Den ryska fregatten, Amiral Makarov, utsågs till flaggskepp i Svartahavsflottan efter att Moskva sänktes, men även den skadades svårt i en separat attack i oktober 2022 och förblev, från och med september 2023, omanövrerbar.

Som för att hålla jämna steg med förlusten av sina stridande har Rysslands militära ledning allvarligt påverkats med förlusten av så många som sju generaler.I juli 2023 dödades generallöjtnant Oleg Tsokov från 58:e kombinerade armén och ställföreträdande befälhavare för Södra militärdistriktet i en missilattack. För att förvärra saken avsattes generalmajor Ivan Popov, befälhavare för 58:e, från befälet dagen därpå för sin kritik av krigets genomförande. Popov fortsatte med att kritisera högt uppsatta ryska militärtjänstemän, inklusive den ryska militärens stabschef, Valery Gerasimov, och försvarsminister Sergey Shoigu. Detta fiasko följde på myteriet i Wagner-legosoldatgruppen under ledning av Yevgeny Prigozhin föregående månad och som slutade i Prigozhins mycket efterlängtade mord av Putin. En annan följd av myteriet var avsättningen av general Sergey Surovikin, chef för Rysslands rymdstyrkor och tidigare överbefälhavare för de ryska styrkorna i Ukraina, för hans koppling till den nyligen avlidne.
Svartahavsflottans högkvarter i Sevastopol attackerades i september 2023, varvid flera officerare dödades. Den nyligen inträffade förlusten av en högt uppsatt officer, generalmajor Vladimir Zavadsky, som i november 2023 slogs av en rysk landmina och var ställföreträdande befälhavare för 14:e armékåren i östra Ukraina. Bland de lägre uppsatta officerarna som dödats sedan krigets början finns 58 överstar och 176 överstelöjtnanter. Bland de senare fanns överste Vadim Nailievitj, befälhavare för ett signalunderrättelseregemente, på västra Krim där koncentrationen av radar- och antimissilsystem enligt uppgift var på högsta nivå. Den ryska militärens befälsstruktur är sådan att förlusten av enhetsledning resulterar i en viss grad av tillfällig oordning eftersom enheterna inte är tränade att fungera autonomt. När ledarskap förloras med sådan regelbundenhet och oerfarna officerare befordras till grader som de är dåligt förberedda för, sänker sig Clausewitz "krigsdimma" snabbt över slagfältet, vilket leder till katastrofala konsekvenser , vilket kanske redan har bevittnats.
Moralen inom den ryska militären har försvagats med soldater som öppet talar om sitt misär i frontlinjen, sitt ledarskaps inkompetens och sin villighet att ge upp. Deserteringarna har fördubblats respektive tredubblats under 2022 respektive 2023, jämfört med siffror före kriget; vissa desertörer är till och med redo att vittna om ryska krigsförbrytelser i Ukraina. Ryska aktivister i Tbilisi, Georgien, har skapat projektet Idite Lesom ("Gå genom skogen") för att hjälpa de ryssar som vill desertera och har noterat en ökning med 89 %, från 305 till 577 förfrågningar bara från sommaren till hösten 2023.
Rysk ekonomi
En detaljerad granskning av Putins prestationer på den inhemska fronten vad gäller hälso- och sjukvård och andra socioekonomiska frågor finns i tidigare essäer. En översikt över ekonomin i relation till Rysslands krigsinsats följer.
Det råder kontroverser kring rapporteringen av den ryska ekonomins tillstånd och hur väst uppfattat det. Det har till stor del att göra med Putins vägran att avslöja de ekonomiska indikatorer som skulle validera rapporter om Rysslands ekonomiska status medan han ägnar sig åt sin välkända praxis med desinformation. Bristen på transparens, som är karakteristisk för de flesta auktoritära regimer, är grundläggande för deras avsikt att vilseleda. En nödvändig aspekt av Putins charad i detta avseende har varit att undergräva Rysslands federala statliga statistiktjänst, Rosstat, genom att lägga kontrollen över myndigheten i händerna på hans politiska agenter. Som en konsekvens fick effekten av de globala sanktionerna som infördes mot Ryssland 2022 att framstå som svaga, och till föga förvåning krympte Rysslands ekonomi, åtminstone under den omedelbara tiden, enligt den rapporterade redovisning som gjorts tillgänglig för Internationella valutafonden (IMF), endast med 2,2 %, vilket är långt mindre än vad som förutspåddes.
Resultatet ledde till den förväntade tidiga kritiken gällande sanktionernas ineffektivitet och oförmågan att ändra händelseutvecklingen. Det blev en plattform för de som var vän med Putin att främja den ryska ekonomins motståndskraft och beklaga besväret med att införa sanktioner för sina egna nationer. I själva verket, som rapporterats av Agathe Demarais, senior policy fellow i geoekonomi vid Europeiska rådet för utrikesrelationer och krönikör på Foreign Policy, baserades Rysslands tillväxtsiffror på utvalda prognoser som endast gynnade positiva resultat för att vilseleda IMF. Den senare hade faktiskt initialt förväntat sig en nedgång på 8,5 % för Rysslands ekonomi. Det förutspådda resultatet mildrades visserligen delvis av ökad rysk krigsproduktion, även om den nya rustningen uppenbarligen inte gjorde något för att förbättra Rysslands levnadsstandard, särskilt i landsbygdsområdena, och inte har gett någon verklig avkastning på investeringen för omfattningen av de materiella förlusterna.
Oro kring IMF:s bedömning av den ryska ekonomin har kvarstått under krigets andra år. Dess uppskattningar kan ha haft mer att göra med inflytandet från en sittande högt uppsatt rysk ledamot i IMF:s exekutivstyrelse än en önskan att undersöka, så mycket som möjligt, de olika faktorer som ligger till grund för en nations ekonomis hälsa – kapitalflöde, elförbrukning, olje- och gasproduktion, utländska investeringar, lånedata, företags finansiella rapporter och utrikeshandel – för att få ett oberoende mått på status. Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) tog faktiskt upp frågor om den minskande varuexporten, minskade intäkter från fossila bränslen, flera stora multinationella företags utträde och frysningen av 70 % av tillgångarna i Rysslands banksystem på 326,13 miljarder dollar (USD) och ytterligare 21,74 miljarder dollar (USD) i tillgångar som tillhör mer än 1 500 sanktionerade individer och enheter.
En häpnadsväckande förlust av rysk vapenrustning har ägt rum under de senaste två åren. För att få en uppfattning om prislappen för detta krig i termer av militär hårdvara, kommer en granskning av produktionskostnaden i USD för några av de mer anmärkningsvärda krigselementen som förlorades i konflikten att ge perspektiv. Svartahavsflottan har lidit en förlust på cirka 20 % av sin styrka före kriget. Uppskattningar av förlusten av större örlogsfartyg som Moskva-robotkryssaren (750 miljoner USD), ubåten Rostov na Donu Kilo-klassen (300 miljoner USD) och amfibiska anfallsfartyget Novocherkassk (85 miljoner USD) uppgår till långt över en miljard USD. När man överväger att ersätta sådana fartyg till dagens kostnader är ett anmärkningsvärt exempel Novocherkassk, som togs i bruk 1987. Dess uppdaterade kostnad skulle uppgå till cirka 280 miljoner USD, en trefaldig ökning av det ursprungliga priset. Förlusten av tonnage hittills för Svartahavsflottan har varit betydande, och en del av eller hela tonnaget är oersättligt under de nuvarande omständigheterna.

Situationen på marken har varit lika bestraffande. Tre ryska S-400-missilsystem till ett pris av mer än 600 miljoner dollar styck har förstörts . Av de ryska stridsvagnarna som utplacerats i Ukraina har ett betydande antal varit T-72 och de mer avancerade T-90-modellerna med inköpspriser på 1,2 miljoner dollar respektive 4,5 miljoner dollar . Under krigets första 19 månader förlorades 50 T-90M- och 34 T-90A-stridsvagnar av det totala antalet , vilket uppgick till cirka 378 miljoner dollar. Förlusten av beväpnade personbilar (APV) verkar korrelera med uppskattningar av förluster och, i Rysslands fall, enligt AFU, har mer än 11 300 APV tagits ur spel. Ett antal av de nyare ryska APV:erna som använts i Ukraina är BTR-80- och BTR-90-modellerna, även om flera av de mycket äldre modellerna från sovjettiden, såsom BTR-50, som först togs i bruk 1954, också har erkänts . Med BTR-80 nu ur produktion uppgick enhetspriset för BTR-90 från ett decennium sedan till 340 000 dollar . Till dessa siffror läggs kostnaden för den rapporterade förlusten av mer än 11 600 ryska stödfordon och bränsletankbilar som krävdes för att upprätthålla krigsinsatsen. Investeringen som krävs för att ersätta den pågående förlusten av fordonselement enbart i markkampanjen, oavsett om de produceras internt eller köps in någon annanstans, utmanar alla offensiva förberedelser när mer än en fjärdedel av Rysslands lager av markstyrkor har gått förlorade. Lika utmanande kan vara begränsningarna i tillverkningen av ny vapenutrustning med eventuell brist på delar på grund av sanktioner.
I luftkriget ger förlusten av två Beriev A-50 AWAC-plan till en kostnad av 330 miljoner dollar styck, ett Ilyushin IL-22M kommando- och kontrollflygplan till en beräknad kostnad av 36 miljoner dollar våren 2023 och ytterligare ett mer nyligen, sex Su-35-stridsflygplan till ett styckpris på 85 miljoner dollar vilket motsvarar 510 miljoner dollar och 26 Su-34-stridsflygplan till ett styckpris på 50 miljoner dollar vilket motsvarar ytterligare 520 miljoner dollar en uppfattning om kostnaderna för att föra ett luftkrig i Ukraina. Förluster av denna omfattning, baserade endast på en partiell bedömning av Rysslands flygkampanj, leder till frågor om användningen av dess återstående och dyrare flygplan.
Löpande militära utgifter kommer till stor del att gå till produktion eller inköp av militär utrustning samt betalningar till sårade soldater och till familjer till de som stupat i strid. Ineffektiviteten och korruptionen inom den ryska industrin och den därmed sammanhängande bristen på vinst hos flera av dess statligt ägda företag kommer att bidra till de utgifter som krävs för att upprätthålla kriget. Överraskande nog gjorde försvarsindustrijätten Rostec mindre vinst under 2022 under kriget än under 2020 och United Shipbuilding Corporation förlorade också uppskattningsvis 224 miljoner dollar under 2022 efter ett vinstlöst 2021.
I linje med sina försök att måla upp en bild av Rysslands ekonomiska välstånd, medan mer välgrundade ekonomer skulle tro något annat, hävdar Putin att ekonomin är "bättre än tidigare väntat", och hänvisar till gynnsamma trender i BNP och inflation sommaren 2023, återigen utan tillräcklig rapportering av detaljerna bakom tillkännagivandet. Hittills har ökningarna av Rysslands BNP till stor del drivits av ökade statliga utgifter för krig och infrastruktur. Försvarsbudgeten steg från 2,7 % av BNP före kriget 2021 till 3,9 % 2023 och ökar med mer än 70 % 2024 till 6 % av BNP eller en intäkt på 349 miljarder dollar, varav ungefär en tredjedel till synes ska betalas av olje- och gassektorn. Globala sanktioner har varit mycket bestraffande, med finans- och flera exportmarknader för ryska råvaror stängda. En deprimerad ekonomi har uppstått med växande kostnader för affärsverksamhet. Olje- och gasintäkterna under första halvåret 2023 hade minskat med nästan 50 % jämfört med samma period 2022 på grund av lägre priser på rysk råolja och lägre naturgasvolymer. Budgetunderskottet under perioden januari–maj 2023 rapporterades vara 17 % högre än vad som planerats och godkänts för hela året.

Trots en ökning av de globala oljepriserna under senare delen av 2023, höll Europeiska unionens (EU) ökade tillämpning av pristaket på rysk råolja exportintäkterna nere och tvingade fram rabatter på export till andra håll. År 2023 slutade med att Rysslands olje- och gasintäkter minskade med 24 % eller 99,4 miljarder dollar, även om förväntningarna på återhämtning är satta för 2024 med omdirigering av olja till Kina, Indien och Turkiet och en blygsam ökning av naturgastransit till Europa genom den nya TurkStream-rörledningen. Gasleveranserna till Europa för 2023 minskade totalt sett med 55 % med stängningen av transit genom Ukraina. Problemet förvärrades ytterligare av den senaste attacken mot den gigantiska olje- och gasexportterminalen i Östersjön som orsakade betydande skador på Ust-Luga-komplexet som ligger vid Finska viken väster om Sankt Petersburg. Novatek, Rysslands största producent av flytande naturgas, avbröt verksamheten vid anläggningen som bearbetar gaskondensat till jetbränsle, eldningsolja och andra produkter för Rysslands militär och den internationella energimarknaden.
Flera faktorer pekar på en osäker framtid för den ryska ekonomin under innevarande år och en mer säker nedgång på lång sikt med Rysslands brist på genomförandeåtgärder för att balansera sin ekonomi. Jeffrey Sonnenfeld och Steven Tian från Yale School of Management har påpekat att Putin "kannibaliserar" Rysslands statliga företag och utvinner deras förmögenhet genom beskattning för att upprätthålla sin militära kampanj trots betydande förluster. Mellan krigets början i februari 2022 och juni 2023 lämnade 253 miljarder dollar i privat kapital Ryssland, utländska direktinvesteringar har i praktiken upphört och ryska tillgångar värderade i rubel har förlorat betydande värde på de globala marknaderna. Mer än 1 000 utlandsägda företag har antingen begränsat sin verksamhet eller lämnat Ryssland helt och hållet; av de senare stora amerikanska företag McDonald's, Ford, General Motors, International Business Machines (IBM), Microsoft, Intel, Goldman-Sachs, Amazon och andra.
Utländska ryska banktillgångar värderade till mer än 300 miljarder dollar och privata tillgångar som tillhör oligarker och andra tjänstemän i Putins regim, frysta vid tidpunkten för krigsutbrottet, är nu måltavlor för konfiskering för att hjälpa Ukraina. Likaså hindrar bristen på tillgång till en stor del av den globala marknaden ryska företag från att emittera nya aktier eller obligationer. Den ryska tillverkningssektorn har expanderat för att möta den inhemska efterfrågan, främst för försvarsindustrin, i takt med att nya exportorder minskar. Emellertid kommer de höga kostnaderna för importerade varor, förstärkta av den försvagade rubeln och den höga inflationen, att hämma denna process under överskådlig framtid. Kringgående av sanktioner, underlättat av Kina, Turkiet, Cypern, Förenade Arabemiraten, Georgien och Armenien, har möjliggjort import av kontrollerade varor, även om ytterligare sanktioner kan täppa till sådana kryphål inom kort.
Rysslands inflation har ökat sedan april 2023 och nådde cirka 7,5 % i november, vilket tvingar centralbanken att hålla räntorna höga. Räntan hade faktiskt redan höjts till 16 % i december som en följd av den fortsatta ökningen av militära utgifter och västerländska sanktioner som försämrade inflationsprognosen. Tillföljd av den betydande minskningen av utländska investeringar har ekonomin också blivit alltmer beroende av staten. Samtidigt hotar ett växande statsunderskott att utarma Rysslands suveräna "regniga dag" National Wealth Fund (NWF), värderad till 100,4 miljarder dollar vid tidpunkten för krigsutbrottet, med få genomförbara alternativ tillgängliga för att undvika denna till synes oundviklighet. Likvida tillgångar i NWF har redan minskat med 44 % sedan februari 2022.
En "ovändareskatt" infördes för vissa industrier som var inriktade på övervinster under 2022. En ändrad skatt på oljeindustrin infördes och baserades på vad regeringen ansåg vara ett "rättvist" pris för det sålda, vilket tvingade exportörer att förhandla om bättre priser med köpare i Asien i synnerhet. Detta skedde mot bakgrund av EU:s oljeembargo och ett pristak på 60 dollar per fat för såld olja, vilket tvingade fram en global rabatt för rysk olja. Nyare åtgärder har vidtagits av det amerikanska finansdepartementet för att skärpa pristaket genom nya sanktioner riktade mot redare och andra handlare som identifierats som transportörer av rysk råolja över taket efter att brister identifierats i genomförandet av restriktionerna. Bloomberg Economics har förutspått att de likvida tillgångar som finns kvar inom NWF i bästa fall skulle kunna räcka i ytterligare ett eller två år om oljeexportpriserna faller under 50 dollar per fat.
Ökande militärutgifter tvingar den ryska ekonomin in i en ständig krigssituation som kommer att fungera som den främsta drivkraften för tillväxt tills den tillväxten inte längre är hållbar. Utgifterna för utbildning, hälso- och sjukvård och andra sociala förmåner som är avsedda att tillgodose nationens välfärd kommer att vara jämförelsevis lägre. Det senare kan visa sig bli ytterligare ett offer för kriget om prognoserna för intäkterna inom olje- och gassektorn inte når den nivå som krävs för att hålla uppe den föreslagna budgeten. Beroendet av import för att upprätthålla en krigsekonomi kommer att fortsätta att bidra till inflationstrenden, vilket leder till att räntorna stiger ytterligare och att investeringarna slutligen stannar av.
Rysslands brist på militära framsteg under det senaste året, trots de avsevärda personalkostnaderna och förlusten av vapen, i kombination med den ökande ekonomiska bördan som drivs av desperata försök att upprätthålla krigsansträngningen, är bara två faktorer i den stora cirkus av händelser som hotar Putins diktatur. Dessa faktorer kommer i sin tur att påverka en annan ännu mer hotfull oro och en som alla auktoritära personer i slutändan måste möta när deras vanföreställningar möter verkligheten.
Mer kommer.
Copyright @Kost Elisevich, MD, PhD 2024. Alla rättigheter förbehållna. All olaglig reproduktion av detta innehåll kommer att leda till omedelbara rättsliga åtgärder.
En tanke om ”Putins odds (del 1) – Dissonansen mellan krig och ekonomi”
Kommentarer är stängda.