Rysk desinformation och sanningens obekvämlighet – 1941 och 2022

Det prefrontala området i den mänskliga hjärnan ger den förmågan till bedömning, insikt, resonemang och planering. Det kräver omfattande kopplingar till associationsområden i hjärnbarken, fördelade över hela hjärnan, som tolkar informationen som samlas in av våra sinnen på ett sätt som kan förstås baserat på tidigare erfarenheter. Dessa senare områden är till stor del det som under årtusenden har gett upphov till den mänskliga hjärnans storlek i dess nuvarande form. Det som skapar nyanserna i mänsklig interaktion, och det som i varierande grad kommer att orkestrera den slutgiltiga responsen på situationshändelser i våra mänskliga angelägenheter, är den koppling som det prefrontala området delar med det limbiska nätverket. Denna senare enhet förmedlar naturligtvis minne och känslor och påminner oss därför om våra relationer med andra, våra nöjen och våra missnöjen, och den formar våra fördomar. Detta kretsarbete ligger till grund för vårt intellekt och vår kreativitet; vissa skulle säga att det är så och var det Gudomliga kommer in i oss själva för att ge oss de inspirationer och ambitioner som vägleder mänskligheten. Likaså är det substratet på vilket våra handlingar har styrts av hat, bedrägeri, förräderi och hämndlystnad. Det ligger till grund för hur vi uppfattar bedrägeri och vägleder andra till att begå grymheter genom groteskt missriktade föreställningar om överlägsenhet över dem man anser vara mindre värdiga och för att rationalisera kriminellt beteende genom propaganda som avhumaniserar vår nästa.

Om man lever i ett samhälle där den avsiktliga begränsningen av fri företagsamhet under en längre period ger en centraliserad auktoritet möjligheten att skapa olika uppfattningar om verkligheten, förändras då både bedragarens och den bedragnes sinne i processen? Förändras faktiskt hur beteende medieras i vissa individers centrala nervsystem över tid? Skapandet av falska berättelser, förvrängningar av den politiska verkligheten, indoktrinering av de som är mottagliga för särskilda fördomar och spridningen av sådan aktivitet genom sociala medier tjänar syftet att styra känslor bort från legitima och hedervärda syften. Snarare riktar det dem mot att uppnå målen för de få som har skapat förvrängningarna och som i slutändan visar sig vara de ledare man föreställt sig. Detta är frågan om auktoritärism eftersom det är sällsynt, historiskt sett och till synes ännu mer i nutid, att se ledarskap av detta slag vägleda en nation till ett resultat som bedöms vara värt besväret med tanke på de förluster den ådragit sig, den skam den har ärvt och den skuld som den i slutändan måste betala för.

Köpcentret Retroville i Kiev, Ukraina efter en rysk missilattack, mars 2022. Attacken resulterade i flera civila dödsfall och är ett av tiotusentals registrerade ryska krigsbrott.

Det här är den scen som har utspelat sig för Ryssland i dess invasion av Ukraina. Det är vittne till välbekanta inslag av vad vi har kommit att betrakta som mänsklighetens värsta – urskillningslös förstörelse av städer, massavrättningar, kidnappning av barn, fördrivning av miljontals civila, våldtäkt, tvångsprostitution och tortyr, vilket nyligen framhävdes av den grymhet som halshuggningen av fångar innebär. Den nakna sanningen bakom denna ryska invasion är att den är helt oberättigad. Rysslands anklagelser om att Nordatlantiska fördragsorganisationen (NATO) ryckte fram mot dess gräns och hotade dess säkerhet genom att rekrytera nationer till sin fålla, verkar särskilt falska när man beaktar perspektivet för de nationer som vilar vid den gränsen. De hade lidit av en alltför lång historia av förtryck under Rysslands inflytande inom den kommunistiska regimens auktoritetssfär under 1900-talet . Det krävdes ingen tvång från Natos sida för att acceptera dessa nationer i sitt domänområde, för det var skydd de sökte. Varje nation hade sin egen säkerhet i åtanke och hade inga ambitioner att återuppleva de årtionden av repressiv styrning som orsakats av ett dåligt utformat system av centraliserad auktoritet i Moskva. Med det förnyade hotet från ett auktoritärt Ryssland, vilket demonstrerats av dess agerande i Ukraina, har både Sverige och Finland följt efter med exakt samma uppfattningar om sin egen säkerhet.

Tanken att Ukraina nu var en nation under inflytande av en nazistregim ledd av en president av judisk härkomst och bebodd av en växande judisk befolkning som levde fredligt tillsammans med ukrainare skulle verka som ett manus till en komedi om det inte faktiskt var ytterligare en taktik för att rekrytera det ryska folkets känslor för ett annat syfte. Illusioner av nazister vid Rysslands gräns tjänar som en påminnelse om dess "Stora fosterländska krig" som utkämpades för att befria landet från nazistisk ockupation under andra världskriget och blir därmed en reflexiv uppmaning till handling, fri från bördan av att kontrollera dess sanningsenlighet. Vladimir Putin har blandat en återupplivad uppfattning om nationell imperialistisk berättiganderätt med den djupt rotade andliga känslan hos rysk kristen ortodoxi, uppgrävd från årtionden av sovjetiskt förtryck, för att skapa en ny brännbar sorts rysk chauvinism. Det blir nu en enkel sak att gasbelysa befolkningen med osannolika scenarier av hotfulla nazister och att lansera en militär kampanj för att bekräfta Rysslands rättmätiga plats i historien.

Representation av Putin på ett plakat som användes under en fredlig demonstration mot Putin och Rysslands krig i Ukraina.

Ironin i allt detta kretsar kring Rysslands egen virvelvind av högerextremism med dess nynazistiska och vit-supremacistiska aktivism som har varit tydlig i mer än ett decennium och närts av Putin. Wagnergruppen, en paramilitär legosoldatorganisation, har varit engagerad i Putins regims tjänst och genomfört uppdrag i Afrika, Syd- och Centralamerika, Syrien och mest synligt i Ukraina där de deltog i intagandet av Krim 2014. Både den och den ryska imperialistiska rörelsen (RIM), som redan är en terroristorganisation, får utbildningsanläggningar i Ryssland och medel för att bedriva sin verksamhet genom generös finansiering från enheter som är nära knutna till regimen.

Vladimir Putin, den tidigare KGB-officeren och studerande av den inverkan desinformation kan ha på de som är mottagliga för sådana budskap i Ryssland och på andra håll, har lyckats genomföra en kampanj för att övertyga de oupplysta bland oss ​​om att hans handlingar verkligen är berättigade. När det gäller Ryssland självt är uppgiften lättare när allmänhetens oliktänkande möts med fängelsestraff, när den välkända statliga säkerhetsapparaten tystar alla enheter som motsätter sig regimen och när genuin journalistik elimineras, och endast statskontrollerade nyhetsmedier tillåts förmedla en artificiell verklighet som skapats av regimen. För den globala publiken utanför Ryssland engagerar sig Putin i en berättelse som förvränger historien i hög grad på det sätt han omskriver Rysslands förflutna som sammankopplat med Ukrainas ursprung, utan att nämna Ukraina, naturligtvis. Detta ligger sedan till grund för hans argument att Ukraina inte alls är en separat enhet utan snarare alltid har varit en fotnot i Rysslands historiska utveckling; implikationen är att han nu tar tillbaka territorium som alltid har varit Ryssland.

I ytterligare en anmärkningsvärd bedrift av gaslighting, utformad för att misskreditera väst, återvände Putin till historien om andra världskrigets ursprung för att rikta uppmärksamheten bort från Rysslands samarbete med Nazityskland 1939 och deras samordnade angrepp på Polen som faktiskt startade kriget. Snarare, som Putin vill få oss att tro, var det väst, särskilt Frankrike och Storbritannien, som tvingade Ryssland in i den allians som slutfördes i Molotov-Ribbentrop-ickeangreppspakten. För Putin hade det att göra med Storbritanniens och Frankrikes beslut att undvika att alliera sig med Stalins Ryssland för att skapa en koalition mot Tyskland. I själva verket hade deras tvekan mer att göra med Stalins tidigare uttalade avsikter att undergräva Europas kapitalistiska regeringar och identifiera negativa element i sin egen regim för att förgöra dem som skulle försöka stoppa kommunismens spridning. Med Stalins ord: "Vi kommer skoningslöst att utrota alla som i handlingar eller tankar hotar den socialistiska statens enhet." Putin utvecklade inte mycket om innebörden av Rysslands "nonaggressionspakt" som undertecknats med Tyskland, specifikt varför den krävde Rysslands invasion av Polen från öster; varför landet kände sig tvunget att genomföra massakern på 22 000 polska militärer, regeringstjänstemän, politiker, akademiker och präster i Katynskogen; varför det ockuperade de baltiska staterna; och varför det valde att attackera Finland. Det senare fiaskot ledde till att Sovjetunionen uteslöts ur Nationernas förbund, ett prejudikat som Förenta nationerna (FN) kan ta hänsyn till för Rysslands nuvarande svek mot FN-stadgan genom sin invasion av Ukraina. I slutändan var det inte så att Storbritannien och Frankrike hade lämnat Ryssland i kylan, utan snarare Stalins egen övertygelse att det skulle vara bäst för Ryssland och för den kommunistiska saken om de kapitalistiska nationerna i Europa utmattade varandra i krig medan Ryssland förblev skyddat av sitt nonaggressionspakt med Nazityskland. Det skulle då vara lättare för Stalin att föra fram sovjetkommunismen in i det tomrum som skulle skapas av ett sådant krig och att ta sig om kontinenten till lägre kostnad.

Den ryska flaggan och nazisflaggan framställda som ett och samma vid en protest mot Rysslands invasion av Ukraina, februari 2022, i Amsterdam.

Putin fortsatte med att anklaga Polen självt för att uppmuntra västvärlden att inte alliera sig med Sovjetryssland, trots att det fanns tillräckliga skäl för västvärlden att inta den ståndpunkten. Han kritiserade de dåtida polska ledarnas beslut för att fly landet och lämna sitt folk kvar att lida konsekvenserna av den kombinerade nazistisk-ryska invasionen. Det visade sig att den polska regeringen förblev intakt, för om den hade fallit i händerna på invaderande ryska styrkor kunde den ha lidit samma öde som deras landsmän i Katynskogen. När nazisterna slutligen vände sig mot Sovjetunionen 1941 flydde Stalin själv från invasionen genom att fly till sin privata datja och stannade där i över en vecka efter att ha beordrat sina styrkor att stå fast och lämnat sitt folk med insikten att hans diplomati hade misslyckats utan några garantier för en handlingsplan. En enkel läsning av Hitlers "Mein Kampf" borde ha gett Stalin tillräcklig varning om att hans icke-angreppspakt inte skulle vara bestående, även om han inte uppmärksammade andra ledare som varnade honom för samma hot. Mycket av Rysslands tragedi i kriget med Nazityskland berodde på dess oförberedelser, brist på adekvat militärt ledarskap och fruktansvärda militära taktiker. Under de första 10 dagarna av nazisternas invasion låg 400 000 ryska trupper döda och lika många tillfångatagna. Vid krigets slut hade Ryssland drabbats av 6,75 miljoner militära och 7,2 miljoner civila dödsfall, medan Ukraina, som en del av Sovjetunionen, drabbades av 1,65 miljoner militära och 5,2 miljoner civila dödsfall. Ytterligare 14 miljoner sovjetiska trupper var sårade.

Tyskt artilleri vid Stalingrad 1942.

Ryssland har gjort anspråk på att ha vunnit andra världskriget genom att genomföra den kampanj som började med intagandet av Stalingrad följt av återtagandet av dess territorium som hade övertagits av Tyskland. Mycket av det senare berodde på Stalins grova inkompetens som ledare, vilket redan manifesterades långt före kriget med införandet av hans Stora Terror (1936-1938), som den kom att kallas. I sin paranoia över upplevda hot inom sin egen regim dödades eller försvann 22 705 militärer; bland dem sköts 80 av de 101 militärernas högsta ledning. Ytterligare cirka 11 000 avskedades, vilket lämnade Sovjetunionen till största delen i anspråk hos yngre officerare. Även om det i Ryssland sägs lite om inledningen av Nordafrika-kampanjerna i juni 1940 och Italienska kampanjerna i juli 1943 följt av de allierade styrkornas invasion av Normandie i juni 1944 som möjliga bidragsgivare till segern i Europa, skulle de flesta historiker också erkänna den stora inverkan de senare händelserna hade på att avsluta konflikten.

Det mest avslöjande i Putins kritik av västvärlden i samband med andra världskriget är hans brist på erkännande av de 11,3 miljarder USD som gavs till Sovjetunionen genom USA:s Lend-Lease Act. Denna summa motsvarar cirka 180 miljarder USD i dagens valuta. Insatsen tillhandahöll betydande mängder krigsmateriel och allmänna varor för att upprätthålla Sovjetunionens krigsansträngningar. Bland dessa fanns 13 000 stridsvagnar, 14 000 flygplan och 400 000 jeepar och lastbilar. Ironiskt nog var den omvända situationen i kraft 1939 med Rysslands inledande samarbete med Nazityskland, där landet agerade som dess största leverantör av livsmedel, råvaror och olja, utöver att ge tillgång till internationella varor som annars inte var tillgängliga för Tyskland på grund av begränsade sjöfartsleder.

Ändå fortsätter Putin den retoriska "nazistiska berättelsen" i sitt senaste tal den 9 maj, där han markerade slutet på Rysslands "stora fosterländska krig", och använder den för att främja idén att Ryssland återigen måste bekämpa liknande nazistiska hot i Ukraina och blanda ihop detta med NATO:s framryckning vid dess gränser. Naturligtvis förskönar Tysklands deltagande i NATO-alliansen nu på något sätt uppfattningen att nuvarande omständigheter återskapar den situation som utspelade sig mer än 80 år tidigare. Denna löst konfigurerade logik, formulerad i snabb vers som skyler över betydande inkonsekvenser, verkar tillräcklig för att aktivera en missriktad patriotisk glöd som nu drivs av hat. Blanda detta med en inbäddad känsla av rysk berättiganderätt och scenen är redo att vidmakthålla det nödvändiga stödet för krig.

Upptäckten av fruktansvärda ryskt folkmord mot ukrainare i Bucha. Ukrainska kriminaltekniska poliser gräver upp civila kroppar i Bucha, i utkanten av Kiev, april 2022.

Men kommer detta att fortsätta vara fallet för yngre, mer informerade generationer av ryssar som till synes är mer benägna att tänka igenom den föreslagna berättelsen och komma fram till en annan slutsats. År 2022, det första året av Rysslands krig i Ukraina, flydde uppskattningsvis en miljon ryssar, mestadels ungdomar, sitt land och insåg att de inte skulle få möjlighet att återvända. När den en gång utpekade "specialmilitära operationen" blir det "krig" som alla andra redan tyst accepterar att det är, kommer "nazistberättelsen" äntligen att överleva sin användbarhet eftersom den helt enkelt är för löjlig att upprätthålla. Kommer den yngre mannens bättre natur, bestämd av dessa komplicerade neurala nätverk i det mänskliga sinnet, att tillåta en återställning av dess balansräkning för att se ett bättre slut på denna onödiga fasa?

Copyright @Kost Elisevich, MD, PhD 2023. Alla rättigheter förbehållna. All olaglig reproduktion av detta innehåll kommer att leda till omedelbara rättsliga åtgärder.


En tanke om ”Rysk desinformation och sanningens obekvämlighet – 1941 och 2022”

Kommentarer är stängda.