Som det kan vara självklart för de flesta kännande varelser, ligger Krim fortfarande geografiskt angränsande till Ukrainas territorium, tillräckligt för att alla utom en rysk ultranationalist skulle förstå den oförsonliga logiken i en situation som Putin väljer att ignorera. Krim är avgörande för Rysslands intressen som ett militärt fäste som ger tillgång till Medelhavet och, till viss del, fortfarande ett favoritresmål i närheten som ryssarna gärna skulle vilja kalla sitt eget.
En rimlig anledning till Rysslands invasion av Ukraina, en som framfördes för åtta år sedan av senator John McCain, är att säkra en landkorridor genom östra Ukraina till Krim, en som Putin skulle kunna annektera på ett sätt som liknar hans olagliga annektering av Krim 2014. Denna halvö som skjuter ut i Svarta havet har haft en tydligt invecklad historia som ytterligare har grumlats av rysk retorik som har försökt omformulera dess historia till en del av ett irredentistiskt scenario.

Vladimir Putins klagomål har att göra med dekretet från 1954 från presidiet för Sovjetunionens högsta sovjet, som överförde Krim till den ukrainska sovjetiska socialistiska republikens (SSR) jurisdiktion. Tillfället markerade 300- årsdagen av Perejaslavavtalet från 1654, en militär och politisk allians, mellan den ukrainska kosackstaten under ledning av Bohdan Khmelnytskyj och tsar Alexis av Ryssland. I utbyte mot deras autonomi och bevarande av sin tro inom ett omtvistat territorium avgränsat av det polsk-litauiska samväldet i väster och det osmanska riket i söder, skulle det ukrainska kosackkavalleriet ge säkerhet mot ett expanderande osmanska riket och kunde kallas in för stöd i kontakterna med det angränsande polsk-litauiska samväldet.
Den särskilda faran fanns vid den tiden på Krim och dess band med det Osmanska riket. Krimtatarerna, resterna av den gyllene horden av mongoler som hade invaderat Ukraina på 1200-talet , hade dominerat halvön i århundraden. På 1500- talet förenade sig Krimkhanatet med sina islamiska samtida i söder, ottomanerna. De upprätthöll handelsförbindelser och samarbetade i militära invasioner, främst inom de södra stäpperna i dagens Ukraina.
Under de följande 150 åren, med det tsaristiska Rysslands tillväxt, försvagningen av kosackstaten och nedgången för det polsk-litauiska samväldet, övertogs en stor del av det nuvarande ukrainska territoriet av det ryska imperiet. År 1783, under Katarina II:s regeringstid, införlivades Krimkhanatet i imperiet med det slutgiltiga nederlaget för ottomanerna och Kutjuk Kainardzhas fördrag.
Det ryska imperiet fortsatte sin territoriella expansion västerut och österut under första hälften av 1800- talet. Tsar Nikolaj I insåg det osmanska rikets försvagade tillstånd och försökte erövra Balkanländerna i sydost för att få fri tillgång genom Bosporensundet till Medelhavet. Följaktligen väcktes ekonomiska farhågor hos Storbritannien, Frankrike och Sardinien-Piemonte över deras kommersiella intressen i Främre östern. När ryska kanonskepp attackerade en osmansk flottstyrka i hamn i Svarta havet med brandförordningar, satte eld på den och dödade över 2 000 sjömän, vidtog västländerna åtgärder och startade Krimkriget som skulle vara fram till 1856. Ryssland besegrades totalt med mer än 450 000 dödsoffer, dess Svartahavsflotta förstördes tillsammans med dess största Krim-hamnstad, Sevastopol. Parisfördraget som följde demilitariserade Svarta havet och lämnade det ryska imperiets södra kust helt sårbar. Historikern Shepard B. Clough identifierade tsar Nikolaj överdrivna agerande i sin strävan efter kontroll över Svarta havet och bortom, samt hans felbedömning av västeuropeiska reaktioner, som två av de bakomliggande orsakerna till kriget och Rysslands slutgiltiga förödmjukelse.
Tatarerna förblev en majoritet av befolkningen på Krim fram till mitten av 1800- talet. En diskriminerande politik gentemot tatarerna existerade under hela Romanovdynastins tid och började återspeglas i befolkningsnedgången. Kulturell hot med förstörelse av monument och moskéer, tvångsflyttning och våld fortsatte in på 1900-talet . Den tatariska bönderna försattes i livegenskap efter 1796 och förblev så fram till 1861 då livegenskap under markägare ersattes av ekonomisk livegenskap. Inom de första 100 åren efter Krims införlivande i det ryska imperiet indikerade folkräkningar en dramatisk minskning av tatarrepresentationen från 87,6 % till 35,6 % i början av 1900-talet . Mellan 1820 och 1860 introducerades ryska, ukrainska, tyska och andra kolonister avsiktligt på Krim, vilket utspädde den tatariska befolkningen i processen.
Både första världskriget och Rysslands februarirevolution 1917 medförde en plötslig förändring i Krims öde. Den dramatiska förändringen i de politiska omständigheterna gjorde det möjligt för ett antal tatariska nationalister att återvända från exil och skapa ett krimtatariskt nationalistiskt parti som krävde territoriell autonomi. En konstituerande församling följde med sin egen regering. Detta stöddes av det ukrainska ledarskapet vid den tiden, men med bolsjevikernas korta makttillträde blev strävan efter autonomi kortlivad. En sovjetisk regering ersatte snabbt den senare men ersattes i sin tur av ankomsten av tyska trupper som fortsatte med att avsätta bolsjevikerna. Tysklands nederlag 1918 förde Krim tillbaka under rysk kontroll vid en tidpunkt då landet var inblandat i inbördeskrig. Kriget ställde till stor del den bolsjevikiska röda armén mot den antisovjetiska vita armén, även om i själva verket flera ytterligare olika nationella element hade blivit inblandade. Mot slutet av kriget retirerade den vita armén till Krim där den gjorde sin sista strid och slutligen besegrades i oktober 1920.
Med slutet av inbördeskriget konfronterades Vladimir Lenin med ett nationalitetsproblem som uppstod på grund av det ryska imperiets upplösning. För att bevara dess territoriella integritet argumenterade han för en union av erkända nationalistiska republiker, där var och en skulle ha sin egen autonomi men under en centraliserad auktoritet i en representativ regering som garanterade deras säkerhet och ekonomiska välfärd. Lenin insåg också behovet av att dämpa en ganska universell rysk känsla av överlägsenhet över andra nationaliteter i det gamla ryska imperiet, eftersom detta inte stämde överens med den nya ideologi om kommunistisk jämlikhet som han förespråkade. Som en följd blev Krims autonoma sovjetiska socialistiska republik (ASSR) i oktober 1921 en integrerad del av den ryska sovjetiska federala socialistiska republiken (RSFSR) tillsammans med flera andra enheter, inklusive den ukrainska SSR, som alla i praktiken styrdes från Moskva. Den ryska chauvinismen, som var så djupt rotad och inrotad i det förflutna, skulle dock fortsätta vara ett drag som är svårt att tygla även idag.
Lenin dog 1924 och efterträddes av Josef Stalin, som skulle leda Sovjetunionen fram till sin död 1953. I slutet av 1920-talet övergav Stalin förevändningen om det egalitära ideal som förkroppsligades i revolutionen och antog rollen som diktator för en regim som nu fungerade som en sprider av skräck. Krims tatarer utgjorde i mitten av 1920-talet bara en fjärdedel av halvöns befolkning, då ankomsten av nya ryssar hade svällt till att omfatta 42,2 % av den befolkningen. Stalins nya ekonomiska politik med dess tvångskollektivisering och spannmålsrekvisition orsakade en omfattande svält 1931-32 i större delen av Ukraina och Krim, med förlusten av 100 000 liv enbart på halvön. Stalins terror fortsatte med arresteringen av tatariska politiker, akademiker, journalister och yrkesverksamma följt av avrättningar eller förvisning till avlägsna områden i unionen. Vid folkräkningen 1939 utgjorde krimtatarerna 19,4 % av befolkningen, deras kultur och språk hade marginaliserats och deras identitet hade undergrävts av den fortsatta ankomsten av ryssar. En etnisk rensning hade inletts med avlägsnandet av tatarer och flera andra minoriteter.
Den tyska invasionen av Sovjetunionen under andra världskriget inkluderade en ockupation av Krim där 40 000 judar greps och dödades. Omkring 3 500 krimtatarer, som motsatte sig stalinistiska repressioner och förföljelser, gick samman med tyska styrkor för att motsätta sig ryssarna. När ryska styrkor återerövrade Krim 1944 genomförde Stalin ett kulturellt folkmord på tatarer med deportation av nästan 240 000, främst kvinnor, barn och äldre, främst till den uzbekiska SSR och andra centralasiatiska länder. Inom de första 18 månaderna av den tvångsmässiga exilen hade nästan hälften dött av exponering och fattigdom, och så många som 8 000 dukade faktiskt under i transporten. Folkräkningen 1979 visade att den tatariska befolkningen hade minskat till 5 422, vilket endast representerade 0,2 % av befolkningen. Efter en exil på 45 år återvände 260 000 tatarer till Krim under Gorbatjovs perestrojka i slutet av 1980-talet. Inga skadestånd erbjöds. De 80 000 hushållen och 360 000 tunnland mark som tidigare hade övergivits var nu i andras ägo. Krim ASSR avskaffades 1945, inte längre en autonom stat utan en oblast, ytterligare en administrativ region inom RSFSR.
År 1991 blev Ukraina självständigt som en suverän nation, som Krim nu var en del av. En folkomröstning i december gav 92 % av den allmänna befolkningen röster för, medan 54 % av Krims befolkning, som vid det här laget bestod av 60 % rysk befolkning, röstade likadant. Mellan folkräkningarna 1989 och 2014 ökade andelen tatarer inom Krims befolkning från 1,6 % till 12,6 %. De erkändes med rätta av Ukraina och Europeiska unionen som ett ursprungsfolk, i motsats till en "nationell minoritet" av ryssarna.
Överföringen av Krim till den ukrainska SSR 1954 utropades som ett erkännande av "det ryska folkets stora broderliga kärlek och förtroende för Ukraina" och var avsedd att exemplifiera den marxist-leninistiska proletära inställningen till universell broderskap. En mer fullständig bild av omständigheterna vid den tiden tyder på att politisk lämplighet kan ha spelat en mer betydande roll i beslutet, vilket noteras i en essä av Mark Kramer, chef för programmet för kalla krigets studier vid Harvard University och Senior Fellow vid Davis Center for Russian and Eurasian Studies. Chrusjtjovs maktövertagande 1953-54 var inte smidigt. En maktkamp med den dåvarande sovjetiska premiärministern Georgi Malenkov efter Stalin hotade hans ambitioner. Chrusjtjov försökte följaktligen säkra stöd från andra eliter inom partiet, inklusive Oleksi Kyrychenko, förste sekreterare för Ukrainas kommunistiska parti och medlem av presidiet för Sovjetunionens kommunistiska parti (SUKP). Marköverföringen av Krim till den ukrainska SSR skulle ge det slags politiska stöd som behövdes. Dessutom skulle åtgärden till synes stärka den allmänna opinionen i Ukraina gentemot Ryssland genom att inkludera en rysk majoritet på Krim i landets röstbefolkning.
Det finns lite att säga om den fortsatta politiska och ekonomiska utvecklingen på Krim under den återstående sovjettiden eftersom dess öde var knutet till den ukrainska SSR och kanske mer till resten av Sovjetunionen. År 1991 beviljades landet återigen autonom status, nu av den ukrainska SSR. Kort efter Sovjetunionens kollaps krävde Rysslands vicepresident Alexander Rutskoj redan 1992 ett avskiljande av Krim från Ukraina. Frukterna av den etniska rensningen av Krim och dess gradvisa ockupation av ryssar, till stor del genom skapandet av en militär närvaro, började ge effekt med valet av en pro-rysk separatistledare, Jurij Meshkov, som säkrade mer än 70 % av rösterna i presidentvalet 1994. En folkomröstning visade att 80 % stödde större autonomi från Ukraina och dubbelt rysk-ukrainskt medborgarskap. Krims ekonomi skiftade dock mot ett större beroende av Ukraina för handel, där 80 % av dess tillverkade varor såldes där. Missnöje med Meshkov och politiska konflikter inom den pro-ryska politiska fraktionen ledde till ett sammanbrott i ledarskapet. Slutligen ingrep det ukrainska parlamentet 1995 och upphävde Krims konstitution och avskaffade presidentposten. En rådande rysk stämning fortsatte, som man kunde förvänta sig, bland en befolkning på 2,3 miljoner människor år 2014, varav 68 % var ryssar, 16 % ukrainare och 13 % tatarer.

Maidanrevolutionen i Ukraina 2014 ledde till att den pro-ryska presidenten Viktor Janukovitj avsattes, efter att ha flydd till Ryssland för att få skydd. Inom ett par anmärkningsvärt korta veckor, från slutet av februari till början av mars, hade ryska trupper, på ett utan tvekan planerat sätt, säkrat hela Krim och en omröstning i Krims högsta råd förklarade unionen med Ryssland. En folkomröstning som genomfördes löjligt nog inom tio dagar efter deklarationen erbjöd alternativen att antingen ansluta sig till Ryssland eller en återgång till det tidigare läget som en autonom integrerad del av Ukraina. Ett valdeltagande på 83 % rapporterades med 96,7 % röster för en union med Ryssland, ett resultat som verkade osannolikt med tanke på att nästan 30 % av befolkningen bestod av etniska ukrainare, tatarer och andra marginaliserade minoriteter. Inte överraskande identifierade en läckt rapport från Rysslands råd för mänskliga rättigheter att valdeltagandet faktiskt var 30 %, där endast hälften röstade för att ansluta sig till Ryssland. Dessutom var certifiering av en erkänd internationell myndighet inte en faktor att beakta, och därför sågs evenemanget av större delen av världen som den bluff det var.
Det tvivelaktiga resultatet berörde emellertid inte den ryska befolkningen som tycktes njuta av idén att återta ett territorium som de uppfattade som sitt, trots det tvivelaktiga förflutna de själva hade skapat. Bevarandet av nationella gränser och suveräniteten för vederbörligen valda stater som anges i FN-stadgan, Helsingforsakontrakten, Almaty-överenskommelsen, Budapestmemorandumet och, särskilt, fördraget om vänskap, samarbete och partnerskap med Ukraina skulle verka tillräckligt skydd i en civiliserad värld mot den typ av uppenbara överträdelser som begås här, men dessa avtal erbjöd inget sådant. Allt detta har nu visat att Ryssland är en nation vars förtroende inte kan litas på.
Den långa historien av övergrepp som begåtts mot Krim, som har ökat i takt med det nuvarande kriget som har uppslukat hela Ukraina, särskilt dess östra region, kommer att ta slut inom kort. Rysslands militära förlust av vapen och personal, som fortsätter att öka, dess svårigheter att upprätthålla förnödenheter och reservdelar, samt dess oundvikliga ekonomiska kollaps genom sanktioner och nödvändiga beslagtaganden av tillgångar, bådar inte gott för ett så isolerat land. Värre är att förlusten av förtroende bland de i den yngre generationen som genomskådar dess desinformationsretorik och som överger sitt land för att återfå en framtid där de är fria att använda sin intellekt någon annanstans, kommer att lamslå dess samhälle. Krims öde i slutändan, oavsett dess demografi, kommer att dikteras av var dess framtid kommer att se. Ryssland har ännu inte sett ett slutpunkt i sin nedåtgående spiral och kommer också att få sin dag i domstol för den terror det har orsakat.
Copyright @Kost Elisevich, MD, PhD 2022. Alla rättigheter förbehållna. All olaglig reproduktion av detta innehåll kommer att leda till omedelbara rättsliga åtgärder.
Tack för det historiska perspektivet. Så mycket jag inte visste, så mycket jag har lärt mig!