Europeiska unionen (EU) förklarade nyligen Ryssland som en stat som sponsrar terror. Alltför ofta fördöms ett brott mot mänskligheten, även om det är uppenbart för alla att bevittna, inte universellt. Dolda motiv, mindre hedervärda, gör att det fortsätter medan världssamfundet förblir paralyserat av ekonomiska, geopolitiska och juridiska överläggningar. Rysslands invasion av Ukraina är ett sådant brott. Att acceptera det nuvarande läget verkar normalisera gärningsmannens beteende och ge en viss rättfärdigande för brottet. Naturligtvis förblir uppfattningen att det finns den minsta tillåtelse för uppenbar brottslighet obegriplig. I slutändan är det de som blir kvar att lida, de som överlevde brottet. Förlusten av liv kan inte övervinnas. Kidnappningen av barn är fortfarande förkastlig och oförlåtlig.

Hatet kommer att bestå nu i generationer, mer än tidigare. Viljan att Ukraina fortsätter att göra motstånd och återfå ett levnadssätt som grundar sig i dess historia, kultur och tro kan inte förnekas. Det som återstår är de materiella förlusterna – de delar av livet som möjliggör återupptagandet av ett civilt samhälle i ett land som helt enkelt ville fortsätta sin existens i en europeisk gemenskap inom vilken det kände sig ha en framtid.
Huruvida Ryssland, med sin nuvarande regim, väljer att återvända till det globala samfundet i stort som en hederlig och välmenande deltagare i globala angelägenheter eller fortsätta att betraktas som en paria, är till stor del upp till en enskild individs infall. För närvarande verkar det som att han är oförmögen att backa från en kurs som han ödesdigert har fört sin nation in på. Medan brottet fortsätter att utvecklas har ett antal viktiga frågor gällande bakgrunden till den nuvarande konflikten och de nödvändiga skadestånden som följer debatterats nyligen och förtjänar en granskning för att börja staka ut en kurs för lösning.
Skuldbeläggelsen
Det primära brottet här, för vilket det inte har funnits någon acceptabel motivering, gäller invasionen av Ukraina, en suverän nation, av en dominerande regional autokratisk regim, Ryssland. Man behöver bara hänvisa till denna enda fråga för att argumentet ska hålla.
Vid tre tillfällen undertecknade Ryssland avtal som bekännde respekt för enskilda nationers suveräna rätt att existera i fred inom sina fastställda gränser. FN-stadgan var den första av dessa 1945. Den andra gällde Belovezh-avtalen 1991, som inrättade Samväldet av Oberoende stater som skulle ersätta Sovjetunionen (Sovjetunionen). Det sista var Budapestmemorandumet från 1994, vilket innebar Ukrainas anslutning till fördraget om icke-spridning av kärnvapen. Ukraina fullföljde sitt löfte att eliminera alla kärnvapen från sitt territorium med garantier från Ryska federationen, USA och Storbritannien om upprätthållande av sina gränser, sitt oberoende och sin suveränitet. I NATO-Ryssland-grundakten från 1997 lovade Ryssland återigen att inte hota någon NATO- eller icke-NATO-nation, trots att landet år 2004 blandade sig i den ukrainska valprocessen, vilket gav upphov till den orangea revolutionen , och år 2007 utförde cyberattacker mot Estland. År 2008 invaderade landet Georgien och 2014 tog man om Krim. En mycket tveksam folkomröstning på Krim resulterade i den sortens löjliga resultat som bara ses vid ryska presidentval. Som det är sedvänja i Ryssland följdes detta av den olagliga annekteringen av Krim.
De ryska inkräktarnas brutala beteende i Ukraina har varit sådant att det har lett till åtal för krigsförbrytelser, av vilka det finns flera – massiv befolkningsförflyttning; tvångsdeportation; urskillningslös bombning av civila anläggningar; avsiktlig attack mot vårdinrättningar och energiinfrastruktur; tortyr; massavrättningar; våldtäkt; kidnappning av barn; konfiskering av naturresurser; och stöld av personlig egendom. Detta är ett skamligt beteende som är ovärdigt någon nation som påstår sig betraktas som civiliserad och definitivt inte ett som försöker rättfärdiga en invasion.

Trots Vladimir Putins deklaration att Ryssland hade accepterat de geopolitiska realiteter som uppstod efter Sovjetunionens upplösning, att han inte skulle ockupera Ukraina och att han respekterade ukrainsk suveränitet, har hans avsikter visat motsatsen. Skillnaden mellan vad Putin säger och vad Putin gör har återigen blivit fullständigt tydlig genom hans annektering av Donetsk, Luhansk, Kherson och Zaporizjzja i Ukraina, ungefär som han hade gjort med Krim.
Debatt har uppstått om huruvida västvärlden, och i synnerhet USA, bör hållas ansvariga för händelsekedjan som lett till denna katastrof. Tvånget att lägga skulden här överensstämmer med en uppfattning som Ryssland tidigare uttryckt, att Nato hade inkräktat på dess gränser och att detta ansågs vara ett hot mot dess säkerhet. Det är förvisso så att majoriteten av de östeuropeiska nationerna, tillsammans med de baltiska nationerna Estland, Lettland och Litauen, har blivit medlemmar i Nato av skäl som rörde deras egen säkerhet. Oro har väckts över Moskvas reaktion på detta. Vissa experter har citerat George Kennan, den amerikanske diplomaten som i slutet av 1940-talet förespråkade en politik att begränsa Sovjetunionens expansionistiska avsikter, vilket ledde till antagandet av Trumandoktrinen. Märkligt nog varnade Kennan senare för att det skulle vara ett misstag.
Men Sverige och Finland, det senare med sin 1370 kilometer långa gräns mot Ryssland, som lovar att gå med i Nato verkar knappt ha fått Ryssland. Så, hur är det med argumentet om Natos intrång? Detta verkar ha bleknat som ytterligare ett misslyckat försök att rättfärdiga ett illegitimt krig. Det som är tydligt här är det motsatta påståendet att det är grannstaternas önskan att avvisa hot från en alltmer auktoritär och krigförande regim.
Polen, Ungern och Tjeckien var de första östblocksländerna som gick med i Nato 1999. Bulgarien, Rumänien, Slovakien och Slovenien antogs 2004, liksom Estland, Lettland och Litauen. Ryssland, som insåg den svåra situationen, utfärdade varningar till sina tidigare medlemmar i Warszawapakten om sådana åtgärder, men det var uppenbart för alla att en större integration med Europa var önskvärd med tanke på tidigare erfarenheter av ett dominerande Ryssland och det hot det fortfarande kunde utgöra. Det fanns ingen tvångsåtgärd från Nato här. Ryssland hade under kalla kriget lagt ner mer tid och energi på att utföra militära eller polisiära operationer mot sina egna medlemmar i Warszawapakten än på andra ställen. Snarare än att betrakta denna förändrade dynamik som en anledning att ompröva Rysslands plats inom den europeiska gemenskapen, hårdnade Putin sin hållning när han 2004 såg den ukrainska stämningen svänga mot väst och demokratisering.
Rysk inblandning i ukrainska politiska och statliga angelägenheter var väl förankrad vid presidentvalet 2004. Den pro-ryska kandidaten Viktor Janukovitj och hans Regionparti var ett sådant inflytande. Janukovitj anklagades för valfusk, vilket resulterade i nationella protester som kom att bli kända som den orangea revolutionen. Detta ledde till ett andra val där hans motståndare, Viktor Jusjtjenko, blev president. Jusjtjenko hade drabbats av dioxinförgiftning under valkampanjen, en händelse som tillskrevs, men inte bevisats, Putin. Vanan att förgiftahar dock fortsatt oförminskat som en av de mer föredragna mordmetoderna av Putinregimen.
USA hade vid den tidpunkten förespråkat demokratisk förändring men deltog inte i att finansiera oppositionen som stod emot den pro-ryska fraktionen. Vad man hade finansierat genom sponsring av US Agency for International Development och National Endowment for Democracy, under flera år, var stöd till studier av demokratiska processer, oberoende medier, genomförande av fria och rättvisa val och valövervakning. Man gjorde detta i samarbete med myndigheter i EU. Stödet var helt opartiskt.
Där amerikansk inblandning i den ukrainska politiska scenen senare skulle komma att ses, skedde när Paul Manafort anställdes som politisk konsult av Regionernas parti 2005. Manafort skulle senare dyka upp som kampanjledare för Donald Trumps presidentkandidatur. I sin roll som lobbyist för en pro-rysk politisk fraktion i Ukraina fick han i uppdrag att omvandla Janukovitj till bilden av en påhittad, västvästlig demokratisk reformator. Vid det laget hade ryska underrättelseagenter blivit inbäddade i olika ukrainska statliga institutioner med tydliga avsikter att påverka pro-ryska stämningar.
Regionernas parti, även då känt för sin pro-ryska tillhörighet, anklagades för att bli en "fristad för Donetsk-baserade gangsters och oligarker", typiskt för vad som har varit fallet på den ryska politiska arenan under hela Putins tid. Manafort fortsatte med att orkestrera en smutskastningskampanj mot Julia Tymosjenko, oppositionsledaren i presidentvalet 2010, och anklagade sitt parti för att uppmuntra antisemitism och begå mord. Dessutom ledde en politiskt motiverad fällande dom mot Tymosjenko för maktmissbruk och förskingring till ett sjuårigt fängelsestraff. Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter beslutade senare att hennes gripande och fällande dom var olagliga. Janukovitj vann presidentvalet 2010 på en plattform som främjade inträde i EU.
Janukovitj som president var känd för sina personliga utsvävningar, sitt förnekande av Stalins folkmord i Ukraina på 1930-talet och slutligen sitt misslyckande med att underteckna associeringsavtalet med EU 2013. Även om det senare erbjöd avsevärda handelsfördelar med Västeuropa, inklusive tillgång till domstolar och banksystem, var det oacceptabelt för Putin och därför ohållbart för Janukovitj. Det som följde var Euromaidan-protesten eller "värdighetsrevolutionen" som den kom att kallas. Janukovitj flydde landet till Ryssland och det ukrainska parlamentet utlyste nypresidentval, vilket deras konstitution medgav.
Putin kände sig naturligtvis berättigad att förklara denna fråga som en kupp och inom två dagar pågick pro-ryska demonstrationer, Krim invaderades av inofficiella uniformerade ryska trupper och regeringsbyggnader intogs. En liknande process utspelade sig i Donbass-regionen i östra Ukraina inom loppet av två månader; den här gången med ryskfinansierade separatiststyrkor som stöddes av ryska enheter som ledde insatsen. Dessa händelser återspeglar Rysslands avsiktliga inblandning långt före Putins utropade "kupp".
Kanske är det dags för Ryssland att omvärdera sin plats i världspolitiken och sluta försöka återuppleva svunna tiders storhet eller lyssna på autokratiska ledare som lovar att leverera den sorts storhet som tillhörde gångna århundraden. Om Rysslands autokrati lämnas obunden och utan ansvar kommer det att fortsätta sitt internationella brutala agerande med sin välbekanta självrättfärdiga retorik. Det måste ställas till svars för sina flagranta missgärningar, precis som vilken brottsling som helst borde göra. Kanske då har just denna historiska lärdom äntligen fått sin plats.
Copyright @Kost Elisevich, MD, PhD 2022. Alla rättigheter förbehållna. All olaglig reproduktion av detta innehåll kommer att leda till omedelbara rättsliga åtgärder.
Ännu ett utmärkt inlägg! Åtalet mot Ryssland för krigsförbrytelser kommer att bli ett test på de västerländska demokratiernas beslutsamhet. Och till skillnad från tidigare (Nürnberg) har vi inte råd att vänta på att Ryssland ska förlora detta krig (vilket de kommer att göra) innan någon form av åtal inleds.
Väl skrivet och WOW jag har lärt mig mycket!
Tack.
Mycket omfattande blogg. Den var lätt att läsa, förstå och förstå, omfattningen av Rysslands beteende! Tack.