Moldavien, en nation med 2,62 miljoner invånare, delar en 1230 kilometer lång gräns med Ukraina i sydväst om landet. Landet uppstod ur en orolig historia under 1900- talet efter att ha blivit självständigt 1991 från Sovjetunionen (Sovjetunionen), bara för att återigen hotas av rysk auktoritärism och imperialistiska strävanden när det går in i 2000-talet. Landet har ett pro-ryskt separatistiskt territorium i öster, en situation inte olik dess granne Ukraina, som nu är i öppen konflikt med Ryssland och inte heller olik den i Republiken Georgien, som invaderades av Ryssland 2008 av liknande skäl. Mönstret är ganska bekant och det understryker Rysslands avsikt att återta territorium som historien på något sätt har förklarat tillhör det.

Moldavien daterar sitt ursprung som en erkänd territoriell enhet till mitten av 1300- talet, då känt som Furstendömet Moldavien. Vid mitten av 1500- talet hade landet tagits över av det Osmanska riket, som skulle komma att kontrollera stora delar av sydöstra Europa, Mellanöstern och Nordafrika fram till sitt nederlag i första världskriget. Ett av ett antal krig mellan landet och Ryssland resulterade i att Bessarabien i den östra halvan av Moldavien annekterades av det ryska imperiet under tsar Alexander I år 1812. Floden Dnestr markerade den östra gränsen för det annekterade landet med dagens Ukraina. Efter Rysslands kapitulation till centrala axelmakterna under första världskriget och det ryska inbördeskriget som följde, blev Bessarabien självständigt år 1918 och blev Moldaviska demokratiska republiken. Landet anslöt sig sedan till grannlandet Rumänien, med vilket det var etnolingvistiskt allierat. År 1922 bildades Sovjetunionen, bestående av Ryssland, Vitryssland, Ukraina och territorierna tillhörande de nuvarande republikerna Georgien, Armenien och Azerbajdzjan, efter att Lenins bolsjeviker segrat i Rysslands inbördeskrig.
I början av 1900- talet fanns en betydande andel rumänsktalande människor (42 %) kvar på den östra stranden av floden Dnjestr i den angränsande ukrainska SSR, och år 1924 förklarade Sovjetunionen ett autonomt territorium som Moldaviska autonoma sovjetiska socialistiska republiken (ASSR). Territoriet omfattade nuvarande Transnistrien (2 606 mi²)och Podilsk raion (4 733 mi²)i nuvarande Ukraina. Detta var en rent artificiell beteckning från sovjetiska myndigheters sida för att projicera en pro-sovjetisk propagandistisk stämning över floden Dnjestr in i Rysslands tidigare besittning, Bessarabien, som hade assimilerats inom Rumänien. Ryssarna hade faktiskt ytterligare ambitioner på Balkan utöver enbart Bessarabien. Detta skulle förverkligas under den kommande konflikten under andra världskriget.
Mellan 1924 och 1940, under Stalin, industrialiserades den moldaviska ASSR och bevittnade en betydande tillströmning av ryska arbetare och deras familjer. En hungersnöd inträffade 1925 och antisovjetiska uppror uppstod vilket krävde ankomsten av ryska trupper. Tusentals bönder och fabriksarbetare dödades under undertryckandet av oroligheterna. Den katastrofala kollektiviseringen av jordbruksmark som hade inträffat i Ukraina och på andra håll inom Sovjetunionen under senare delen av 1920-talet och början av 1930-talet ledde till ytterligare död, genom svält, av tiotusentals och deportationen av cirka 2 000 familjer till Centralasien. Åren 1937-38 manifesterades Stalins stora utrensning inom Sovjetunionen i den moldaviska ASSR med förtryck och avrättningar av intellektuella som förespråkade eller misstänktes för antisovjetiska eller antistalinistiska känslor. Rumänskt inflytande på det moldaviska språket undertrycktes och användning av latinsk skrift, som praktiserades i Rumänien, förbjöds och ersattes med den mer rysk-inspirerade kyrilliska skriften. Dessa handlingar var inte okända under stalinismens tid, under vilken uppenbar russifiering blev en politik som syftade till att eliminera nationella identiteter.
År 1939, före andra världskrigets utbrott, undertecknades Molotov-Ribbentrop-ickeanfallspakten mellan Ryssland och Nazityskland, som skulle vara i tio år. Den tillät Stalins styrkor att invadera Polen från öster kort efter Hitlers intrång vid Polens västra gräns. Ryssarna drog också söderut för att återta Bessarabien 1940. Vissa länder med en etnisk ukrainsk majoritet och även vissa med en rumänsk majoritet annekterades nu tillbaka till den ukrainska SSR. Samma år utropade Sovjetunionen en ny republik, Moldaviska sovjetiska socialistiska republiken (SSR), som inkluderade den tidigare etablerade moldaviska ASSR, närmare bestämt Transnistrien. Den ryska ockupationen av Bessarabien upphävdes tillfälligt 1941 när naziststyrkorna invaderade territoriet och tog över Sovjetunionen i Operation Barbarossa. Efter Tysklands nederlag 1945 återtogs den moldaviska SSR och blev en av de 15 republiker som skulle utgöra Sovjetunionen fram till 1991. I efterkrigstiden fortsatte Stalins förföljelser med ytterligare deportationer av tusentals moldaviska familjer till Centralasien och Sibirien, inte olikt vad som hade hänt i den ukrainska SSR och specifikt på Krim.
Efter flera decennier av russifiering visade folkräkningssiffrorna för Transnistrien en minskning av den etniskt rumänska befolkningen från 44 % till 33 % mellan 1926 och 2015, medan den etniskt ryska befolkningen ökade från 14 % till 34 %. En sovjetisk militär närvaro återupprättades 1956 och hade ursprungligen sitt huvudkontor i Chisinau, huvudstaden i Moldaviska SSR, för att flytta till Tiraspol, huvudstaden i Transnistrien, 1980. Moldaviska nationalistiska känslor började manifesteras i hemlighet redan 1969 men undertrycktes och dämpades sedan av betydande investeringar från Sovjetryssland i republiken. Nationalismens våg uppstod igen i slutet av 1980-talet och skapade oroligheter, särskilt i det pro-ryska Transnistrien. Ett moldaviskt språk antogs officiellt 1989 och skriftspråket antog återigen sin latinska alfabetsform och bort från sin russifierade version. År 1990 pågick diskussioner om att utträda ur Sovjetunionen, vilket fick lokala konservativa sovjetiska tjänstemän att utropa det pro-ryska territoriet Transnistrien till en separat "Pridnestrovisk moldavisk SSR" (PMR). Det senare förnekades av Michail Gorbatjov, dåvarande generalsekreterare för Sovjetunionens kommunistiska parti, som redan hade påbörjat sin plan för reform av Sovjetunionens politiska och ekonomiska system (dvs. "perestrojka").
I maj 1991 ändrade det moldaviska parlamentet namnet på sin republik till Moldavien efter att ha vägrat delta i folkomröstningen om Sovjetunionen tidigare under året, där den organisatoriska strukturen för de 15 republikerna i det tidigare Sovjetunionen skulle avgöras. Vid den tidpunkten var Sovjetunionen i färd med att sönderfalla och upphörde slutgiltigt i december 1991. Moldavien hade redan förklarat självständighet i augusti 1991. Inte överraskande bröt ett inbördeskrig ut mellan Moldaviens regering i Chisinau och separatister i det tidigare deklarerade PMR, den senare stödd av ryska styrkor. Kriget avslutades 1992 men inte förrän en betydande utplacering av ryskt artilleri och trupper hade genomförts. En fredsbevarande styrka bestående av moldaviska, ryska och transnistriska trupper inrättades under en gemensam kontrollkommission. Efter en tid skapades en operativ grupp för ryska styrkor (OGRF) inom territoriet och placerades under befäl av Moskvas militärdistrikt 1995. OGRF sades tjänstgöra vid den gemensamma kontrollkommissionen, men dess faktiska uppdrag har inte klargjorts helt med tanke på hur länge den har funnits på plats. Den bevakar en stor depå innehållande 22 000 ton militär utrustning och ammunition från sovjettiden i norra Transnistrien. Flera förändringar har skett i dess sammansättning över tid med namnbyten och omsättning av enheter, tillräckligt för att en definitiv andel rysk militär personal i Transnistrien fortfarande är svår att fastställa.

Transnistrien betraktas av FN som en del av Moldavien men erkändes i mars 2022 av Europarådets parlamentariska församling som under militär ockupation av Ryssland. Ryssland hade gått med på att dra tillbaka sina styrkor från moldaviskt territorium i Budapestdeklarationen från 1994 från Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) men gjorde inte det och valde också att bortse från OSSE:s Lissabondokument från 1996 i frågan. Ryssland lovade återigen vid OSSE:s toppmöte i Istanbul 1999 att dra tillbaka sina styrkor från både Moldavien och Georgien i slutet av 2002 och misslyckades återigen med att göra det. En påminnelse från Nordamerikanska fördragsorganisationens (NATO) parlamentariska församling skickades 2008 utan svar. År 2016 meddelade Ryssland att de skulle ha svårt att avlägsna sina vapen från Transnistrien genom vad som nu ansågs vara fientligt territorium i Ukraina. Detta var naturligtvis Rysslands eget verk på grund av dess militära stöd till separatister i Ukrainas östra oblaster. FN:s generalförsamling antog en resolution 2018 som krävde att Ryssland villkorslöst skulle dra tillbaka sina trupper från Moldavien, men vägrade återigen att göra det. Efter 28 år av omedgörlighet har det blivit tydligt för den civiliserade världen att Ryssland har en agenda för att behålla en militär styrka i Moldavien, helt vid sidan av sitt "fredsbevarande" uppdrag.
Vladimir Putin har de facto Rysslands ledare från år 2000 till idag, trots en meningslös paus med Dmitriy Medvedev som president (2008-2012). Putins illegala invasion av Ukraina och det krig som följde har riktat uppmärksamheten mot Moldavien och, särskilt, dess pro-ryska separatistregion Transnistrien som en valfri strategisk lanseringsplats för rysk aggression mot Ukraina. Historien har dock visat att det finns ett starkt intresse för att återassimilera Moldavien i sin helhet inom den ryska inflytelsesfären. Det var först nyligen som en pro-rysk moldavisk regering under Igor Dodon störtades 2021 av det västvänliga partiet Maia Sandus handlings- och solidaritetsparti. Kandidatstatus för medlemskap i Europeiska unionen (EU) beviljades 2022, vilket erkänner de demokratiska reformer som pågår i landet. Tillsammans med EU har USA och Nato visat intresse för Moldaviens säkerhet och har infört åtgärder för att motverka Rysslands oundvikliga försök att omköra dess regering. Dessutom träffade president Joe Biden nyligen Sandu i Polen för att bekräfta USA:s beslutsamhet att stödja Moldaviens suveränitet.
På senare tid, och i praktiken, på signal, avslöjade ukrainsk underrättelsetjänst en detaljerad rysk plan för en statskupp för att störta Sandus västvänliga regering och avskräcka Moldaviens annalkande demokratiska omvändelse. Ryska, montenegrinska, serbiska och vitryska medborgare skulle tydligen resa in i Moldavien för att uppvigla regeringskritiska protester som motsatte sig reformer och destabilisera regeringsmakten i syfte att slutligen installera en pro-rysk regim som stöddes av transnistriska separatister och den inhemska militärstyrkan. Ytterligare bekräftelse av komplotten kom snart när Kremls talesperson, Dmitriy Peskov, försökte avfärda hotet genom att hävda "anti-rysk hysteri" och varna Moldavien för att vara "mycket, mycket försiktig" – allt påminner starkt om hans förnekelser av Rysslands förestående attack mot Ukraina 2022, då den ukrainska regeringen definitivt hade lutat sig mot väst med stöd av sitt folk.
Ett välbekant mönster av subversion har blivit särskilt tydligt i utrikespolitiken under Putins tid som ledare för den nuvarande ryska auktoritära regimen. Förvrängning av sanningen och ren desinformation ligger till grund för denna regerings språkbruk. Dess agenter – Peskov, Sergej Lavrov, Dmitriy Medvedev – för att bara nämna några, sprider öppet propaganda, förnekar avsikter och förkunnar alla möjliga absurditeter för att undergräva den verklighet som utvecklas. Många andra, både inom Ryssland och anhängare till Putin i USA och på andra håll, har anammat denna praxis för att antingen gynna Ryssland, Putin själv eller sig själva. Retoriken är repetitiv och genomgripande på sociala medier, tv-nätverk och inom regeringen. Infiltration av regeringskontor, stöd till pro-ryska oppositionspartier och användning av agenter från Rysslands federala säkerhetstjänst, Federalnaya Sluzhba Bezopasnosti (FSB) och militära underrättelsetjänsten, Glavnoye Razvedyvatelnoye Upravleny (GRU) bidrar till processens mekanismer. De senare myndigheterna organiserar vanligtvis massprotester, statlig och politisk spionage, desinformationsstrategier och mord som ytterligare verktyg som tillämpas individuellt eller tillsammans vid behov.
Russifieringsprocessen av grannländerna har pågått under århundraden men förstärktes under sovjettiden på 1900- talet. Övervägande ryska enklaver etablerade sig i vissa territorier och utgjorde substrat för separatiströrelser som effektivt har använts av Putin i Sydossetien och Abchazien i Republiken Georgien, på Krim och de östra oblasterna Donetsk och Luhansk i Ukraina, och nu i Transnistrien i Moldavien, för att etablera kvasi-autonoma republiker inom varje nation. Det efterföljande kaoset skapade anledning att införa "fredsbevarande" styrkor, till synes permanent, bestående av rysk militär med eller utan paramilitära element, snarare för att påminna respektive regeringar i dessa till synes suveräna nationer om Rysslands omedelbara närvaro. Varje ytterligare uppenbar "provokation" mot ryska trupper eller medborgare i dessa nybildade "republiker", som en "falsk flagg"-operation, skulle tjäna som förevändning för vedergällningsinvasion och regeringsstörtning.
Republiken Georgien granskas nu av EU efter att landet nekades kandidatstatus för medlemskap 2022, samtidigt som det beviljades både Moldavien och Ukraina. En opinionsundersökning i augusti 2022 visade att 47 % av georgierna önskar en helt pro-västlig utrikespolitik, medan ytterligare 31 % ville ha densamma men upprätthålla goda relationer med Ryssland. Endast 2 % var fast beslutna att stödja en helt pro-rysk politik och ytterligare 7 % ville ha densamma men upprätthålla goda relationer med EU och Nato. Hela 75 % har stöttat EU-medlemskap. Ändå har deras tidigare premiärminister och nuvarande politiska makthavare, Bidzina Ivanishvili, förblivit tvetydig i frågan, medan hans parti, Georgiska drömmen – Demokratiska Georgien, har varit tydligt pro-ryskt i sin retorik, sina handlingar och sin politik.
Ivanishvili förvärvade avsevärd förmögenhet genom att göra affärer under sin tid i Ryssland. Han lyckades sälja sina tillgångar till marknadsvärde och återvända till Georgien 2012, samtidigt som han behöll goda relationer inom Putins kleptokrati. Han blev politiskt inflytelserik, grundade sitt eget parti och blev premiärminister 2012-13 på en plattform som till synes hade pro-västliga ambitioner men också en som försökte normalisera relationerna med Putins Ryssland. Som efterföljande partiordförande behöll han en neutral hållning samtidigt som han lät sitt parti styra en tydligt pro-rysk stämning, vilket strider mot det georgiska folkets önskemål. Den nuvarande partiordföranden, Irakli Kobakhidze, har uppmärksammats för sina negativa kommentarer mot både väst och Ukraina under det senaste året, och samtidigt avslog premiärminister Irakli Garabashvili en begäran från EU om rättsväsendereform på grund av det otillbörliga inflytande som Ivanishvili och andra eliter i hans parti hade på rättsväsendet.
Massprotester på gatan utbröt nyligen i huvudstaden Tbilisi, i opposition mot ett föreslaget parlamentslag som skulle ha krävt att alla myndigheter som får mer än 20 % av sin finansiering från utländska källor skulle registrera sig som utländska agenter. Det sågs som likt en lag i Ryssland som gav Kreml möjlighet att åtala icke-statliga organisationer och oberoende journalister. Lagförslaget drogs tillbaka med den troliga avsikten att omformulera det i en annan form, men protesterna fortsatte för att säkerställa att lagförslaget helt slopas. President Salome Zurabishvili, en oberoende och inte allierad med det georgiska drömpartiet – Demokratiska georgiska partiet, gratulerade demonstranterna som att de talade för befolkningens vilja. Den ryske utrikesministern Sergej Lavrov hade dock en annan men välbekant syn på saken och anklagade väst för att underblåsa oroligheter i Georgien på ungefär det sätt han har anklagat dem för att stödja Maidan-protesterna som störtade Janukovitj-regimen i Ukraina 2014.
Det verkar som att Putins uppfattning om territoriellt besittning inom angränsande suveräna nationer vilar på huruvida dessa territorier tidigare hade underkuvats av det ryska imperiet eller Sovjetunionen. Idén om självbestämmande av en demokratiskt vald suverän nation verkar inte ha någon betydelse för Putins imperialistiska tankesätt eller hans chauvinistiska inställning till Rysslands öde. Putins regims repressiva natur är välkänd i hela regionen och en folklig vilja att göra motstånd har manifesterats. Den måste upprätthållas för att se ett slut på denna utdragna kamp.
Copyright @Kost Elisevich, MD, PhD 2023. Alla rättigheter förbehållna. All olaglig reproduktion av detta innehåll kommer att leda till omedelbara rättsliga åtgärder.

En tanke om ”Moldavien och Putins strategi”
Kommentarer är stängda.