En historia om ukrainsk nationalism och dess partirörelse

Globala reaktioner på Rysslands försök att stämpla ukrainare som nazister har varierat från artig misstro till cyniskt skratt över ännu ett klumpigt propagandistiskt försök att rättfärdiga sitt behov av att invadera Ukraina. Stämpeln har fungerat som ett sätt att avhumanisera ett folk för att de vågar motsätta sig vad Putin anser vara Rysslands öde. Detta motstånd är i själva verket ett uttryck för nationalism, en ideologi som betonar lojalitet, hängivenhet eller trohet till en nation enligt Britannica. Ukrainskt motstånd mot ryskt förtryck har funnits sedan det ryska imperiets tid, ända tillbaka till 1700-och 1800- talen, men i nutid är det bekvämt för Putins regim att blanda ihop Ukrainas känsla av nationalitet med fascistisk ideologi.

Man kan med rätta säga att de flesta, om inte alla, nationer har haft och kan fortsätta att ha fraktioner med högerextrema ultranationalistiska etiketter. Detta var verkligen sant i Ukraina före och under stalinperioden då Ukraina utsattes för ett folkmord på 1930-talet, orsakat av en påtvingad jordbrukspolitik som orsakade svält i en skala som aldrig tidigare skådats i ett så bördigt land. En antirysk partisanrörelse materialiserades på 1920- och 30-talen under både ultranationalistiskt och mer moderat ledarskap som utmanade den ryska myndigheten med hjälp av gerillataktik, till stor del på landsbygden. Rötterna till en sådan partisaninsats hade sitt ursprung i föreställningar om nationalism som går tillbaka till 1500-och 1600- talen. Den nuvarande konflikten i Ukraina har dock mer att göra med vad som hände under 1900- talet, så vi börjar där först.

Kiev, Ukraina – 21 januari 2014. Foto: SatiJoy

Rysslands allians med Nazityskland vid utbrottet av andra världskriget, dess grymheter i närliggande Polen och Ukraina som begicks strax därefter, och nazisternas invasion av både Ukraina och Ryssland 1941 kastade hela regionen i kaos. Olika fraktioner av ukrainare kämpade nu mot nazister sida vid sida med ryssar och mot ryssar sida vid sida med nazister, allt i avsikt att befria landet från båda inkräktarna. En delvis lösning kom med Nazitysklands nederlag 1945, vilket möjliggjorde återupptagande av underjordisk aktivitet in på 1950-talet, återigen enbart riktad mot Ryssland. Mycket av denna aktivitet dämpades vid tiden för Stalins död 1953. Under hela Sovjetunionens (Sovjetunionens) återstående existens fram till 1991 fortsatte en ukrainsk nationalistisk känsla både inom landet och utomlands bland den ukrainska diasporan efter kriget. Ett pro-ryskt element kvarstod dock också, särskilt i den östra regionen av Ukraina där den ryska bosättningen var mer tydlig. Detta har lett till utmaningar för Ukraina när landet framstod som en suverän enhet 1991 vid Sovjetunionens upplösning.

Kiev, Ukraina – 8 december 2013. Foto: igartist

År 2013 bröt Ukrainas pro-ryska president, Viktor Janukovitj, sitt vallöfte om att gå med i Europeiska unionen. Den efterföljande Euromaidan-protesten resulterade i att Janukovitj störtades och att han flydde till Ryssland. Nyval förde först Petro Porosjenko till makten i fem år, följt av Volodymyr Zelenskyj. Den ryska invasionen av Krim kom kort efter Janukovitj-regeringens fall. En folkomröstning av tvivelaktigt värde ledde till att Ryssland olagligt annekterade Krim 2014. Militariseringen av en pro-rysk separatiströrelse i östra Ukraina pågick strax därefter och det stod klart att Ukraina var tvunget att stå fast eller avstå en betydande landmassa till en oförtjänt nation. Anti-rysk aktivism materialiserades på en mängd olika sätt och inkluderade bildandet av paramilitära organisationer för att strida tillsammans med den ukrainska militären.

Azovregementet framstod initialt som en av dessa organisationer. Vladimir Putins propagandamaskin har fokuserat på det som en nynazistisk enhet. Regementet grundades av ultranationalister som en frivillig milisgrupp 2014 specifikt för att bekämpa pro-ryska separatister i Donbasregionen och var baserat i Mariupol. Det integrerades i det ukrainska nationalgardet i slutet av 2014 där det kom under en mer omfattande befälsstruktur. Detta ledde till att högerextrema nationalistiska element avlägsnades från dess led, vilket möjliggjorde dess assimilering som en effektiv stridande enhet inom militären. Eventuella politiska anknytningar till högerfraktioner lämnades långt efter. Dess led kom att bestå inte bara av ukrainare utan också av judar, ryssar och krimtatarer som har varit skyldiga att följa nationalgardets disciplinära stadga att "respektera mänskliga rättigheter, heder och värdighet". Regementets väl omskrivna strid med ryska styrkor i Mariupol slutade med en utdragen sista strid vid Azovstal järn- och stålverk där det tvingades ge upp i maj 2022 på order från sitt centrala kommando. Rekryteringen till regementet har förblivit mycket populär på grund av den respekt det har vunnit under processens gång.

Kiev, Ukraina – 11 december 2013. Foto: panaramka

Samma aktivism som ursprungligen uttryckte sig militärt hade redan gjort det politiskt. En uttalad högerextrem nationalistisk rörelse, Ukrainas Socialnationalistiska Parti (SNPU), uppstod mellan 1999 och 2004. SNPU bytte namn till Svoboda ("Frihet") år 2004 och antog en mindre högljudd ton för att attrahera en bredare väljarkår. En utbrytarfraktion från SNPU, "Ukrainas Patriot", behöll sin ursprungliga hållning som en "förtrupp" för en nationalistisk rörelse. Dess uppdrag är fortfarande att stödja aktivt motstånd mot rysk inblandning i Ukrainas angelägenheter. År 2011 arresterades högerextrema aktivister för att ha planerat att spränga en staty av Vladimir Lenin i staden Boryspil i Kiev oblast. Under Euromaidan-protesten som började i slutet av 2013 konfronterade militanter inom Ukrainas Patriot tillsammans med andra nationalistiska partier kravallpolis och attackerade det pro-ryska Regionpartiets högkvarter i Kiev. Nuvarande generationer av ukrainare har blivit mer medvetna om Rysslands avsikter att tvinga dem i en riktning de motsäger genom att blanda sig i deras nations politiska, ekonomiska och kulturella institutioner. Motståndet mot detta har blivit djupt rotat. Men detta är inget nytt.

Längtan efter självständighet och självbestämmande inom den del av dagens Ukraina som kontrolleras av kosackernas hetmanat har funnits sedan 1500-och 1600- talen. Vid den tiden låg en stor del av Ukraina, som vi känner det idag, inom det polsk-litauiska samväldet och, specifikt, under kontroll av den landinnehavande polska adeln. En serie av tre delningar av Polen av de dominerande omgivande makterna Preussen, Österrike och Ryssland mellan 1772 och 1795 resulterade i att en stor del av centrala och östra Ukraina avträddes till Ryssland. På samma sätt skulle de västra ukrainsktalande territorierna Galizien och Bukovina ansluta sig till Transkarpatien i det österrikisk-ungerska riket där alla tre skulle förbli i 125 år fram till dess kollaps efter första världskriget. Krim, som hade varit en del av det osmanska riket, hade assimilerats i det ryska imperiet 1783.

Den rysk-ortodoxa kyrkan infördes som den dominerande tron ​​i Ukraina, och den blev snabbt det medel genom vilket russifieringspolitik infördes för att undergräva det ukrainska språket och kulturen. Trots detta uppstod dock en ukrainsk nationell väckelse genom tillväxten av litteratur, stimulerad av talanger som Taras Sjevtjenko (1814-1861), som påverkade ukrainskt politiskt tänkande i flera generationer bortom sin tid. Hans poesi stod som en anklagelse mot det sociala förtryck som bevittnades i Ukraina vid den tiden och påminde ukrainarna om deras kosackiska arv och de egalitära principer som fanns i dess krigarsamhälle. Den ryska reaktionen på denna rörelse ledde till förbud mot publikationer på ukrainska, såväl som teaterproduktioner. Restriktioner i utbildningen infördes vilket ledde till en hög analfabetism bland ukrainare. Ryska historiker gav tsarregimen en handling som anammade det som hade tillhört den mycket äldre dominerande Kyivryskt period i Ukraina till en berättelse som såg Rysslands egen uppgång från en tid som sträcker sig flera århundraden tillbaka i tiden. På detta sätt förhärligade Ryssland sitt eget förflutna samtidigt som de degraderade ukrainarna till statusen av "småryssar", mer eller mindre som åskådare i den stora globala planen.

Hemliga litterära sällskap ("hromadas") uppstod i flera städer och främjade politiska, kulturella och utbildningsmässiga strävanden som betonade en nationalistisk agenda för Ukraina under senare hälften av 1800-talet . Det revolutionära ukrainska partiet uppstod runt sekelskiftet och krävde ett enda oberoende Ukraina. Den ryska revolutionen 1905 förvandlade den tsaristiska autokratin till en kvasi-konstitutionell monarki som gav ett visst utrymme för ukrainskspråkiga publikationer, teaterproduktioner och forskning som återupplivade nationalismen. Politiska åtgärder misslyckades dock med att åstadkomma väsentliga förändringar under åren före och under första världskriget (1914-1918). Den ryska revolutionen 1917 innebar att tsarregimen störtades helt och hållet, följt av ett utdraget inbördeskrig som involverade hela det ryska imperiet. I slutet av revolutionen införde bolsjevikerna ett ännu mer brutalt förtryck av nationalistiska strävanden som skulle vara i flera decennier.               

Kiev, Ukraina – 4 december 2013: Hundratusentals protesterar mot polisens avstängning av EU-associeringen och våldsamma upplösning av det proeuropeiska "Euromaidan"-mötet. Foto: natandri

Den del av västra Ukraina som däremot blev en del av det österrikisk-ungerska imperiet fick mycket större möjligheter till nationellt erkännande. Detta var särskilt fallet i de övervägande ukrainska territorierna Galizien och Bukovina. Sociala och statliga reformer gav större frihet för bönder med möjligheter till avancemang, både på landsbygden och i stadsmiljöer. Utbildningsreformer införde undervisning i ukrainska språket i sockenskolor. Större religiös tolerans möjliggjorde utövandet av romersk katolicism bland ukrainare. En ukrainsk yrkesklass uppstod och denna blandades med författare som flydde det ryska imperiets förtryck i öster. Vid mitten av 1800- talet växte en politisk ansträngning fram som förespråkade en förening av det ukrainsktalande Galizien med Bukovina och Transkarpatien. En nationell gardeenhet skapades och den första ukrainskspråkiga tidningen publicerades. Många föreningar uppstod som främjade ukrainsk litteratur tillsammans med framstående författare som Ivan Franko (1856-1916) och Lesya Ukrainka (1871-1913). Kvinno- och ungdomsorganisationer bidrog till dialogen och främjade både sociala och politiska mål som främjade en nationalistisk känsla.

Vid utbrottet av första världskriget stängdes ukrainska kulturorganisationer och nationella personligheter arresterades, och några förvisades inom det ryska imperiet. När ryska trupper ockuperade Galicien förbjöds det ukrainska språket och institutionerna stängdes. Denna russifieringsansträngning vändes när territoriet återtogs av österrikarna. En provisorisk regering i Ryssland upprättades efter den ryska revolutionen 1917, vilket möjliggjorde en kort period av nationell återupplivning i Ukraina, inklusive återinförandet av press- och kulturföreningar. En allukrainsk nationalkongress sammankallades. Den gav den nyligen bildade Centrala Radan ("rådet") nationell auktoritet och valde Mychajlo Hrushevskij till dess ledare. Fullständig territoriell autonomi för Ukraina eftersträvades. Inte oväntat försämrades relationerna med Ryssland när Centralradan vägrade att acceptera Rysslands provisoriska regerings auktoritet över Ukraina och därefter utropade en ukrainsk nationalrepublik (UNR) med total självständighet planerad till den 22 januari 1918. I detta skede hade första världskriget ännu inte avslutats och Centralradan inledde separata fredsförhandlingar med Tyskland och Österrike-Ungern, vilket ledde till undertecknandet av fredsavtalet i Brest-Litovsk den 9 februari. Ryska styrkor drog sig tillbaka från Ukraina i april när en ny tysk-österrikisk offensiv inleddes.

Innan centralmakterna kapitulerade utropades en separat Västukrainsk Nationell Republik (WUNR) i oktober 1918, vilken inkluderade Galicien, norra Bukovina och Transkarpatien. Detta ledde till en territoriell tvist och konflikt med polackerna. En efterföljande akt för en förening mellan de två ukrainska staterna visade sig vara svår när polackerna tog över Galicien och tvingade WUNR:s ledning i exil. Strax därefter, i Kiev, återställdes UNR i december 1918 efter en tyskstödd kupp som hade ägt rum i april samma år. Den nybildade UNR misslyckades dock med att säkra kontrollen över sitt territorium mitt i kaoset under det ryska inbördeskriget. Både röd- och vitryska styrkor var inblandade i konflikter på ukrainskt territorium. Utöver dessa samlades UNR-styrkor och partisangrupper separat bland bönderna, vars lojalitet var delad till stöd för antingen de röda eller vita styrkorna eller för UNR självt.

UNR-styrkorna själva konfronterades av polacker i väst, de röda i norr och de vita i söder. För att möta utmaningen vände de sig till gerillakrigföring i likhet med sina bondelandsmän och förhandlingar inleddes med Jozef Pilsudskis polska regering. En polsk-ukrainsk allians uppnåddes i april 1920 men ersattes av ett senare avtal mellan Polen och Sovjetryssland i mars 1921 som endast erkände ett sovjetiskt Ukraina och tillät Polen att behålla Galicien och västra Volhynien. UNR:s korta suveränitet (1918-1921) tog nu slut. Dess chef, Symon Petlyura, sökte tillflykt i Polen där han skyddades från utlämning som Sovjetryssland krävde. Han tog sig till Paris år 1924 där han etablerade en ukrainskspråkig tidning men mördades slutligen 1926 av den ryska underrättelsetjänsten, Folkkommissariatet för inrikesfrågor eller, i dess ryska översättning, NKVD.

Den ukrainska socialistiska sovjetrepubliken utropades först av bolsjevikerna i december 1917 för att motverka den växande ukrainska nationalismen. Detta skapade en parallell regeringsenhet som skulle utmana UNR som den presiderande auktoriteten i Ukraina, medan inbördeskriget fortfarande pågick. Den senare upphörde slutligen 1922 med utropandet av Unionen av sovjetiska socialistiska republiker (Sovjetunionen) bestående av Ryssland, Vitryssland, Ukraina och den transkaukasiska sovjetiska federativa socialistiska republiken (SFSR). Därmed begränsades styrningen av Sovjetukraina och de andra republikerna till inrikesfrågor, medan auktoriteten över militär, handel, transport och utrikesrelationer överläts till Moskva; i själva verket till Sovjetryssland och kommunistpartiet. Den individuella rätten att utträda ur Sovjetunionen visade sig vara en felaktighet. Ironiskt nog bestod Ukrainas kommunistiska parti vid starten endast av 7 % ukrainsk etnicitet, majoriteten bestod av ryska bolsjeviker till stor del från de östra regionerna. Sammantaget, med en befolkning som var 80 % ukrainsk, fanns det mycket begränsat stöd för bolsjevismen.

Kiev, Ukraina – 19 december 2013: Massprotest mot det pro-ryska ministerkabinettet. Barrikad av demonstranter. Foto: Asergieiev

I ett försök att ytterligare dämpa nationalistiska känslor bland icke-ryska etniciteter började sovjetiska myndigheter nu införa program som stödde nationell kulturell identitet. Ukrainskspråkiga skolor återuppstod och litterära publikationer dök upp igen. Rörelsen gav röst åt vissa att främja närmare relationer med Europa. Denna ukrainiseringsprocess väckte viss oro inom det sovjetiska ledarskapet vid en tidpunkt då Stalin framträdde som sin dominerande figur som generalsekreterare för kommunistpartiet, ordförande för Sovjetunionens ministerråd, för att så småningom bli diktator på 1930-talet. En djupgående omsvängning av de framsteg som hade gjorts mot nationell självidentitet inträffade nu och ersattes av ett program som skulle upphäva den helt. En femårig ekonomisk plan infördes 1928 som kollektiviserade jordbruksmark, eliminerade privat markägande och tvingade fram rekvisition av spannmål för att föda ryska städer. Åren 1931-33 resulterade programmet i miljontals ukrainares död. Denna tragedi skulle snart följas av Stalins stora terror som resulterade i mord eller landsförvisning av hundratusentals ukrainska yrkesverksamma, religiösa, militära och akademiska personer under slutet av 1930-talet före andra världskrigets utbrott.

Kampen för nationell identitet hade nu pågått i nästan 250 år och idén har lyckats överleva trots det förtryck som det ryska imperiet utsatte den för. Den fick uttryckas i stor utsträckning i västra Ukraina inom det österrikisk-ungerska imperiet, tillräckligt för att ge den en tillräcklig närvaro för att möta den fasa som skulle inträffa under första hälften av 1900-talet och sedan fortsätta under resten av sovjettiden. Vid sidan av den har det funnits en medfödd förmåga hos nationens medborgare, historiskt sett dess dominerande bönder, att bära upp nationalitetens fana på egen hand, om nödvändigt, att motstå förtryck genom väpnat uppror eller genom upprättandet av ett obevekligt underjordiskt partisannätverk.

Så är det även i nutid. Gerillakrigföring är väl rotad i nationens psyke, så att reaktionen på aggression är spontan och omedelbar. Stödet för ukrainsk nationalism i denna nuvarande konflikt med Ryssland har antagit många former men har inte inkluderat nynazism av det slag som Ryssland har manifesterat inom sina egna led och sitt samhälle. Ukrainska partisaner opererar nu inom ryskkontrollerade områden i Ukraina och attackerar militärbaser på Krim och i Donbas; identifierar ryska mål för artilleri- och raketattacker; stör järnvägar; och mördar militära och statliga agenter. Utbildning av nya civila rekryter av den ukrainska militären och paramilitära grupperna har pågått under hela det åttaåriga kriget med ryskstödda separatister i östra Ukraina. Det fortsätter och kommer att förbli så länge Ryssland fortsätter sitt anfallskrig, och påminner ockupanterna om att de inte kan sova tryggt på detta land.

Copyright @Kost Elisevich, MD, PhD 2023. Alla rättigheter förbehållna. All olaglig reproduktion av detta innehåll kommer att leda till omedelbara rättsliga åtgärder.